Författararkiv: neuropedagogen

Om neuropedagogen

Mina erfarenheter från livet och arbetet har flätat samman mina kunskaper om perceptionsstörningar och hur de påverkar beteenden som vi idag ser som avvikande och sätter namn på i form av neuropsykiatriska diagnoser eller liknande tillstånd, även psykiska besvär som depressioner, ångest och hallucinationer kan bottna i ursprunget till perceptionsstörningar. En livsstilsförändring med hjälp av daglig, individuellt anpassad, kost inklusive kosttillskott, kompensation och daglig stimulering ger oftast möjlighet till en positiv förändring av dessa perceptionsstörningar och därmed en positiv förändring av barnets fysiska och psykiska beteenden i samtidigt som risken för att andra följdsjukdomar (folksjukdomar) skall utvecklas elimineras.

Regionala Medicinska Riktlinjer, RMR, gör det enkelt och överskådligt

RMR, Regionala Medicinska Riktlinjer, borde, precis som Maria på Bidevinden uttryckte på vår klinikdag, heta RVR, Regionala Vård Riktlinjer eftersom det inte enbart handlar om medicinsk bedömning och behandling – det handlar om barnets rätt till God Vård.

RMR gör det enkelt och överskådligt för oss som vill veta vad barn- och ungdomspsykiatri inklusive habilitering har att erbjuda respektive inte har att erbjuda barn och unga med psykisk ohälsa vad gäller de metoder som är baserade på beprövade erfarenhet och forskning. Vi får en tydlig bild över vilka metoder som ignoreras. Samtidigt belyser RMR även den obalans som råder mellan olika professioner och att man således endast erbjuder bedömning och behandling av en del professioner medan andra saknas delvis eller helt och hållet. Slutsatsen, konklusion, av detta blir att dagens barn- och ungdomspsykiatri ännu inte har förmåga se till helheten, varken vad gäller barnets behov av bedömning eller behandling, så länge dessa professioner saknas.

Den del av psykiatrin som i dag är befintlig har, i stort sett, återgått till den modell som verkade från 1920-talet och fram till 1960-talet där enbart läkare/psykiatriker, sjuksköterskor och psykologer fanns att erbjuda plus att även kurator och pedagog och enstaka tillgång till logoped och dietist i dag kan erbjudas. Den andra delen, som bör läggas till, för att nå fram till att bedömning och behandling möjliggör en helhetsbild runt barnets speciella behov av bemötande – en helhetsbild som vi idag kan nå fram till om vi lutar oss mot all den beprövade erfarenhet och forskning som finns vad gäller bakomliggande faktorer till utveckling av psykisk ohälsa och vilka möjligheter till psykisk hälsa som finns genom att angripa bakomliggande faktorer.

Är det inte meningen att Barn- och ungdomspsykiatri samt Barn- och ungdomshabilitering ska luta sig mot all beprövad erfarenhet och forskning som finns om möjligheter till ökad psykisk hälsa? Eller ska psykiatrin endast använda sig av utvalda delar? Är det, enligt patientlagen (PL), patientsäkerhetslagen (PSL) och Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), meningen att sjukvården enbart ska luta sig mot den beprövade erfarenhet och forskning som handlar om medicinering? Hur beprövad och forskningsbaserad metoderna medicinering och blandning av olika mediciner? Vilken påverkan på utveckling av barnets nervsystem har medicinering över tid? Vad händer om man enbart medicinerar utan att tillföra de näringsbrister barnet eventuellt lider av?

Har chefer mandat att förbjuda personal – som har kunskaper, baserade på beprövad erfarenhet och forskning, inom området kost med kosttillskott och stimulering via rörelse – att informera patienten om dessa metoder, således om vilka andra metoder som finns? Vad är det egentligen som gäller?

Till vilken verksamhet kan man, som personal, vända sig för att klaga på den avsaknad av metoder som visat sig vara av godo för ökad psykisk hälsa och måste till för att ge barn och unga möjligheter till en God Vård?

Den halva inom dagens psykiatri som dominerar, den halva som är etablerad och står för bedömning och behandling via läkare/psykiatriker, psykologer och sjuksköterskor, får man mer än gärna lyfta fram och prata om (det görs hela tiden, utan att någon reflekterar över att det är den enda halva man använder sig av) – men den halva som saknas, den halva som anses vara kontroversiell och består av bedömning och behandling av arbetsterapeut, fysioterapeut, logoped och näringsfysiolog, får man inte ens andas om.

Andas man för mycket om andra orsaker till psykisk ohälsa än de etablerade kunskaper som finns om detta, och om vilka andra möjligheter till ökad psykisk hälsa som finns, anses man vara en fanatiker som lutar sig mot forskning och erfarenhet som inte är tillräckligt starka för att användas inom området psykiatrisk bedömning och behandling. Man anses då vara motsträvig och svår att arbeta med – man ses som en arbetskamrat som inte kan vara tillräckligt positiv till den åtstramning inom barn- och ungdomspsykiatrin som i dag etableras genom mindre lokaler och minskade möjligheter till dialog och öppenhet. Man ser ingen glädje över att det finns andra beprövade metoder som är framtagna via mångårig och evidensbaserad praktik, tvärtom – trots att det är metoder som, många gånger, kan vara mer lämpliga än medicinering eftersom barns och ungas nervsystem är under utveckling.

Under tjugo års tid har jag kämpat för att dessa metoder ska tillföras psykiatrin i syfte att värna om barns rätt till bästa uppnåeliga hälsa och God Vård – ska våra barn och unga aldrig tilldelas denna rättighet till val av metod?

Läs gärna på den här sidan om hur barn och unga kan bli friskare genom en livsstilsförändring

Socker, mjöl, mjölk mm. påverkar våra barns och ungdomars känslor negativt

Socker och mjöl (samt även mjölk och soja mm. när det gäller barn och unga med psykisk ohälsa) och dess negativa inverkan på våra känslor

– Lyssna till en fantastiskt bra sammanfattning av hur vår kost kan påverka våra känslor, Bitten Jonsson är en fantastiskt härlig och driftig Quinna – och vad är det då som drabbas av denna obalans som hon berättar om? Jo, området känsel, det område som gör oss medvetna om oss själva och vår omvärld, det område som utvecklar våra känslor 😉

Att mata barn och unga med socker och mjöl är som att ”mata” en industrirobot med felaktig strömstyrka och felaktig olja – det skulle aldrig få förekomma eftersom det skulle påverka industrins ekonomi på ett katastrofalt sätt! Socker och mjöl mm. påverkar vårt samhälle mycket negativt, både resursmässigt och ekonomiskt!

Mina arbetslivserfarenheter, som jag stödjer mot beprövad erfarenhet och forskning, är att många, ja de flesta, av våra känslor utvecklas med hjälp av området känsel, där stimuli via bland annat berörings-, balans- samt led och muskelsinnet (men även via ljus, ljud, lukt och smak) påverkar vår förmåga till human haptisk perception, således vår medvetenhet om oss själva och vår omvärld.
Dessvärre är kunskaperna om området känsel och om hur en biokemisk obalans uppstår ett ganska okänt kapitel inom dagens sjukvård vilket medför att sjukvården ännu inte blivit medvetna om hur negativt kosten kan påverka balansen i vår biokemi och där med hur negativt denna obalans påverkar vår förmåga att känna in oss själva och vår omvärld vilket, i sin tur, påverkar vår förmåga till haptisk perception negativt.

God balans i biokemin ger god balans i våra barns känslor och beteenden

Våra barn är under utveckling – en utveckling som kräver fullgod balans i biokemin för att ge dem möjligheter utvecklas positivt och känna det som andra människor känner

Heriditär Spastisk Paraplegi – möjligheter lindra utan medicinering?

Under ”Orsak till sjukdomen/skadan” på Socialstyrelsens hemsida står det att ”Om genen som kodar för paraplegin är muterad fungerar inte mitokondrierna, som ansvarar för energiomvandlingen i cellen.” Om du vill lära mer om vilka positiva möjligheter det kan finnas att förändra miljön i mitokondrierna kan du lyssna till Dr Terri Wahls, en kvinnliga läkare som fick MS och, till slut, hamnade hon i rullstol och genom anpassad kost med kosttillskott tog hon sig ur rullstolen igen. Hon tog sig tillbaka sina tidigare möjligheter hon hade att delta i livets dagliga aktiviteter och relationer – men Rom byggdes inte på en dag och man måste få tid på sig att smälta det som Dr Terri Wahls och andra läkare berättar, se även nästa video, om kosttillskott, nedan, eftersom det är så motsägelsefullt till det vi har fått lära oss, nämligen;

att en sjukdom, oavsett den är ärftlig eller ej, så är en sjukdom en sjukdom, fysisk som psykisk, vilket innebär att den oftast inte går att bota utan den måste medicineras. Ta inte fasta på de orden först du provat på om det finns möjligheter till positiv förändring – precis som Dr Terri Wahls erfarit och som professorerna Kaplan och Rucklidge visat genom sin forskning, gång på gång!

 

Likadant påstår man/hierarkin således om de psykiska sjukdomarna, den psykiska ohälsan, att den inte går att förbättra genom anpassad kost och kosttillskott – men jag har sett och läst allt för mycket om vilka möjligheter det finns, möjligheter som stöds av beprövad erfarenhet och forskning, för att jag skall fortsätta tro på det de säger och därmed inte våga prova på de möjligheter som finns.

Även jag själv, och ett av mina barn, är drabbad av en hereditär diagnos, hereditär sensorisk motorisk neuropati Typ II, benämns numera oftare (?) med CMT 2 (Charcot-Marie-Tooths sjukdom typ 2) – men därmed inte sagt att vi inte har kunnat påverka vår sjukdom i positiv riktning. Nu för tiden är jag helnöjd med mitt resultat, vilket har varit så i närmare 20 år – jag lade om kosten vid 45 års ålder. Utifrån resonemanget att man inte har något att förlora – bara något att vinna, vann jag krafter åter och mitt barn har piggnat till en hel del utifrån olika perspektiv. Dock har andra perspektiv (benbrott, arbetslöshet mm.) haft en negativ inverkan på mitt barn under den sista tiden.

Så psykiatriker Bo Jonsson, som skrivit boken om hur man kan bota depression med hjälp av vitaminer och mineraler samt omega-3 har blivit en av mina gurus här i Sverige, han vågar stå upp för detta som all den forskning visat som professorerna Rucklidge och Kaplan utfört om kosttillskottens positiva betydelse.

Naturligtvis är allt detta ett hot mot läkemedelsindustrin så det tystas effektivt ned av väluppfostrade läkare, utbildade av läkemedelsföretagen.

Lyssna gärna till professor Rucklidge, en kort och smärtsam föreläsning för många psykologer och psykiatriker att lyssna till, om du är nyfiken och vill höra, förstå och lära mer 😉

Symptom på förgiftning och brister tolkas som Tourettes syndrom av svensk sjukvård

Det kom en berättelse från en förälder som uttryckte tacksamhet över att ha hittat min hemsida – det ger mig energi och styrka att fortsätta dela med mig av mina kunskaper, som arbetsterapeut med egna livserfarenheter och massor av arbetslivserfarenheter som stöds via beprövad erfarenhet och forskning 🙂

Barnets symptom:

Redan som liten bebis märkte föräldrarna hur orolig hon var, att hon blev förstoppad fort och att hon verkade ha ont i magen hela tiden. Nästan hela sin vakna period skrek hon, sov oroligt, det första året sov hon 20-60 min i sträck på nätterna, vaknade och skrek.

Eksem, haft kraftiga talsvårigheter med regelbundna besök hos logoped från ca 3,5 till 6 års ålder, frekvent återkommande skov av tics genom kraftiga ögonryckningar och muskelryckningar i ansiktet – innan dessa skov med tics börjar, föregås det utav en känslostorm utan dess like; ilska – detta var något utöver att bara vara arg, hon blev som förbytt, personlighetsförändrad till oigenkännlighet med aggressioner, raseriutbrott, gråtattacker och humörsvängningar gånger 10 000, svarade inte på tilltal, ville inte eller orkade inte göra någonting, var mycket trött – att leka, klä på sig, vara i skolan eller ens prata har varit svårt vissa dagar. Kände sig sjuk men kunde inte riktigt förklara hur. Fick ont i magen efter maten. Rymde ibland hemifrån. Reaktion på socker är att hon blir speedad, rastlös, arg och irriterad.

Sjukvårdens bedömning av dessa förgiftnings- och bristsymptom: ”det kan antingen vara övergående tics, och då går det oftast över om några år, eller också är det en form av children´s tourettes”

Det här är föräldrarnas berättelse om dottern Christina, snart 8 år. I nästan halva sitt liv har hon haft så kallade tics. Tics som till en början bara var små, oskyldiga handrörelser över pannan, men som snart skulle förvärras kraftigt. Filmen är klipp från hur dessa skov såg ut, det senaste klippet är bara några dagar gammalt. Även om filmen inte är lång, visar den exakt hur även Christina hade det; varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag under en lång tid i olika perioder under de här fyra åren. För varje gång tyckte vi att dessa tics förvärrades i intensitet och även i längre perioder än förut. Vissa dagar, när ticsen var extra besvärliga orkade hon knappt prata, leka, klä på sig eller ens vara i skolan.

Redan när Christina var en liten bebis märkte vi hur orolig hon var och hur ont hon verkade ha i sin mage. Nästan hela sin vakna period skrek hon. På nätterna det första året sov hon 20-60 min i sträck sen vaknade hon och skrek. Under den här tiden när hon var riktigt liten fick hon bröstmjölksersättning, sen när tiden begavs började vi med välling. Och Christina skrek och skrek och skrek. Eftersom hon gick upp i vikt var det ingen som tyckte att det var någon fara ”och alla barn skriker när de är små” fick vi höra… Hon blev förstoppad fort och verkade ha ont i sin mage hela tiden. När vi började med ”vanlig kost”, alltså den maten vi vuxna åt märkte vi snabbt en förbättring. Hon verkade inte alls ha lika ont i magen längre. Dessvärre höll inte glädjen i sig och ungefär vid 2 års ålder var hon åter förstoppad långa perioder och hon började få ont i sin mage igen. Vi ville själva försöka utesluta livsmedel så som mjölkprodukter och efter att ha kämpat mot barnvårdcentralen (bvc) fick vi till slut göra det. Efter ett tag märkte vi att hon blev bättre och bättre i sin mage men inte riktigt helt bra. Vi sökte ytterligare hjälp och ville denna gång ha en utredning och provtagningar. Blodprover togs men svaret kom tillbaka negativt på både laktos och gluten. Vi själva ville utesluta gluten också för att se vilken effekt det kunde ha men där fick vi stopp! Med pekpinnar och bannor från sköterskan på bvc om att barn måste ha en ”allsidig kost”, ”gluten ska man inte laborera med hur som helst” och så vidare gjorde det att vi avvaktade. Det var nog det dummaste beslut vi fattat, men vi litade på sjukvården och dess kompetens såklart. Vi fortsatte ett tag, ca 6 månader med laktosfri kost (ej helt mjölkproteinfri kost) både hemma och på förskolan och visst märkte vi att det blev lite bättre men inte alls på långa vägar helt bra.

Så år 2012 började dessa tics, egentligen ganska oskyldiga små rörelser som en lätt handrörelse över pannan knappt märkbart, när Christina koncentrerade sig mycket. Men dessa blev snabbt tydliga för oss föräldrar och verkade återkomma med jämna mellanrum. Först tänkte vi inte på det så mycket tills det blev en vana (ovana) för henne. Efter några månader började hon harkla sig. Först tänkte vi inte på det heller, utan trodde att en förkylning eller liknande var i antågande men förkylningen uteblev och harklingarna gick över. Efter bara en vecka var samma harklingar tillbaka fast på något vis ”starkare” och folk i vår omgivning började kommentera situationen. Vi sökte hjälp ytterligare en gång och läkaren gjorde en snabb undersökning och rekommenderade ”någon halstablett vid behov, det finns ju så bra på apoteket nu för tiden” och skrev ut et recept på ”hostmedicin vid läggdags”. Efter den gången kände jag bara hopplöshet. För det första att vi inte alls blev tagna på allvar, situationen med harklingarna var återkommande och nej, det var inget hon hittade på som läkaren först trodde. Folk hade ju börjat kommentera och ”störa sig” på ljudet och blev till besvär för Christina. Vi gav henne aldrig av hostmedicinen som hon fick utskrivet…

Besvären avtog efter någon månad och en ganska lugn period följde. Vi tänkte att ”ja men det var nog bara något övergående då, skönt”. Vi hade också börjat gå tillbaka från en laktosfri kost till att använda oss av mjölkprodukter igen och det verkade fungera bra. Christinas mage skötte sig och allt verkade frid och fröjd. Så i början av 2013 fick vi ett ordentligt bakslag. Christina fick väldigt ont i magen så fort hon åt något och blev väldigt förstoppad. Vi sökte hjälp på vårdcentralen men där fick vi inte mycket till hjälp. Vi stod på oss hela tiden att vi trodde orsaken var gluten och ville ta nya prover. Nya prover togs men visade negativt återigen. Ingen matallergi, eller celiaki eller liknande sa de. Nu hade Christina så ont i magen, var fruktansvärt förstoppad och var ofta trött, och hela tiden fick vi höra att ”nej gluten ska hon äta för proverna visar inte positivt för någon intolerans”, ”gluten ska ingå i kosten”. Vi krävde vid det här laget att en remiss till barnmedicinska avdelningen på sjukhuset skulle skickas och att de skulle göra en ordentlig utredning. Först fick vi träffa en läkare som frågade diverse frågor och klämde snabbt på Christinas mage. ”Vågar hon gå på toaletten?”, ”kan det inte bara vara att hon håller sig för länge och blivit förstoppad på så vis?”, ”finns det något trauma i familjen som kan ha påverkat?”. Alla dessa frågor har jag full förståelse för att de ställer MEN just i den situationen vi befann oss i med ett barn som hade så ont att hon låg dubbelvikt på golvet efter att ha ätit något, att vara så förstoppad och allt hon ville var att kunna gå på toaletten som vanligt så kändes dessa frågor väldigt nonchalanta. Vi tryckte hela tiden på att det måste vara något hon äter som är problemet. Till slut så ställdes i alla fall en diagnos; ”ibs”. Så här i efterhand var det där läkarbesöket kanske inte så mycket till hjälp men just då och just där kändes det som en stor lotterivinst där vi hade vunnit högsta vinsten, äntligen en diagnos och någon slags hjälp! Jag började googla och läsa på om ibs och vi bestämde oss för att fortfarande utesluta mjölk och dra ner på sockret och gluten så gott det gick. Fortfarande var vi så ”hjärntvättade” av läkarnas ord om att absolut inte utesluta gluten helt så vi drog ner på konsumtionen av framförallt brödet. Vi hade också märkt att kombinationen socker och gluten var hemsk för Christina. Hon reagerade också starkt på vispad grädde och glass. Vi provade oss fram och försökte äta så bra som möjligt här hemma. Värre var det på förskolan då vi inte kunde få ett läkarintyg utskrivet och ingen läkare ville gå i god för att det var kosten som var problemet. Vi märkte en klar skillnad när vi gjorde förändringar i kosten, när vi drog ner på vissa livsmedel men ändå var det inte helt bra. Kanske var det något man bara skulle acceptera…

Från och till under de här åren har ticsen kommit tillbaka, allt från harklingar till rörelser över pannan. Under andra halvan av 2014 började även Christina få tics, väldigt kraftiga ögonblinkningar som alltid föregavs av kraftiga humörsvängningar, gråtattacker, ja hon blev som ett helt annat barn. Hon började även spotta när hon var utomhus (räknade till 17 spott på 30 sek!!! Alltså i stort sett hela tiden). Nu såg vi dessa skov komma och gå så väldigt tydligt, inte direkt med ett jämnt mellanrum eller ett visst tidsspann men ändå väldigt frekvent återkommande.

Under våren 2015 hade vi det riktigt jobbigt. Var dag bestod av raseriutbrott från Christinas sida, hon rymde hemifrån, vägrade prata med oss vissa dagar, orkade inte ta på sig kläderna eller leka. Ticsen – ögonryckningarna, kom och gick under den här tiden från och till men eskalerade till slut och blev så svåra att vissa dagar var Christina tvungen att vara hemma från skolan. Det här kändes som en hemsk mardröm. Naturligtvis hade vi sökt både den ena och den andra hjälpen inom sjukvården (vårdcentral, skolsköterska, närliggande sjukhus) under den här perioden men fick till svar att ”ja det kan antingen vara övergående tics, och då går det oftast över om några år, eller också är det en form av children´s tourettes…”. ”Blir det värre kan vi skicka en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin (bup) men vi får nog vänta och se”. Vi skulle alltså gå hem och rulla tummarna tills det blev bättre och hoppas på att det går över… Ja men vilken bra idé! Eller? Jag är inte den där ”vänta-och-se-personligheten” så jag började googla och läsa allt jag kom över och mer därtill. Mitt i allt det här trillade jag över en väldigt ovanlig diagnos som kallas PANDAS/PAN. Mycket av diagnoskriterierna stämde in på Christina, fast samtidigt inte. Ja hon har tics, ja hon blir väldigt rastlös innan skoven bryter ut, ja hon har alltid blivit sjuk ”bara sådär” men nej hon har inte haft någon streptokockinfektion som oftast är den utlösande faktorn för PANDAS, hon har inte haft någon utvecklingsmässig regression, hon har inte haft några koreiforma rörelser. Något sa oss att vi var på rätt spår fast ändå inte. Vi rev vårt hår av frustration över att inte kunna hjälpa vår älskade tjej, kanske också av frustration av vår egen feghet att vi inte i ren protest bosatte oss på sjukhuset tills vi fått en ordentlig utredning och ett svar på vad det egentligen var i denna lilla barnkropp.

Sommaren 2015 kom och ticsen avtog för att faktiskt ebba ut helt och hållet. Det blev en fin och härlig sommar och vi var mer än glada för Christinas skull, att hon mådde bra och var den fina, goa, glada Christina, så som vi vet att hon är. Så en sensommardag rullade det där mörka, orosmolnet in igen över oss. Hennes tics var tillbaka. Tillbaka kom vår oro, vår rädsla och vår undran över vad detta kunde vara. Det som återkom och har återkommit många gånger under fyra års tid, och som från ena dagen till den andra bara dyker upp utan förvarning för att sedan stanna flera veckor, ja ibland flera månader. Den här gången, likt alla de andra gångerna innan dessa skov med tics börjar, föregås det utav en känslostorm utan dess like. Tänk er Per Gessles låt ”här kommer alla känslorna på en och samma gång”, fast i Christinas fall var det ingen klämkäck sommarplåga, snarare en tungrodd melodi med textrader svartare än kolsvart. Visst att barn kan bli arga, men detta, det var något utöver att bara vara arg. Denna lilla tjej blev som förbytt, personlighetsförändrad till oigenkännlighet. Aggressioner, raseriutbrott, gråtattacker och humörsvängningar gånger 10 000 blev vår vardag. Hon svarade inte när vi pratade med henne, hon ville inte eller orkade inte göra någonting. Vi var i upplösningstillstånd och vände oss ytterligare en gång till vårdcentralen i ren desperation. Sagt och gjort, prover togs på vårdcentral ytterligare en gång men nej, ingen celiaki (glutenintolerans) för Christinas del. Jag var så arg och besviken för ingen verkade vilja hjälpa oss eller se problemet.

Vi provade ändå att utesluta allt mjöl första gången under några veckor och se, hennes såriga eksem försvann och hon klagade aldrig över att hon hade ont i magen längre! Vi krävde nu att få det läkarintyg som behövdes för att Christina skulle kunna få specialkost i skolan och tack vare att vi hade hennes ibs-diagnos och att vi mer eller mindre tvingade läkaren att skriva ut ett intyg för kosten (i vår kommun är vi tvungna att ha ett intyg från läkare. I andra kommuner kan man söka specialkost ”av etiska skäl”).

En kväll för inte alls så längesen, när Christina hade ätit gluten- och laktosfri kost i tre månader och mått fantastiskt bra under hela den perioden utan eksem, utan några som helst tics, utan raseriutbrott, utan bara var helt vanliga Christina, bjöds det på pizza till kvällsmat. Annars är det brukligt att vi bakar pizzabotten på glutenfritt mjöl men just den här kvällen slog lathets djävulen till och satte sig på axeln och skrockade om ”köpepizza”. ”Ja men visst, det låter ju gott, det var ju så längesen och nu har ju faktiskt Christina mått så väldigt bra så det funkar säkert. Det är ju bara en liten bit…”. Dagen efter bjöds det på lasagne till lunch, även den icke glutenfri, ”men det går ju säkert bra, hon har ju inte ätit gluten på länge”… Senare samma dag var det kalas hos en av Christinas bästa kompisar. Efter bara en liten stund ringer vår telefon och pappan i andra änden säger att vi nog får komma och hämta Christina. Hon mår inte bra. Christina somnar tidigt den kvällen. Hon känner sig sjuk men kan inte beskriva hur. ”Bara sjuk mamma”. Söndagen kommer och vi vaknar av en orolig tjej som säger ”jag tror det har börjat igen, mina tics alltså, det känns så konstigt i ögonen…”.

Vi blir ledsna inombords när vi förstår och ser att ticsen kommer tillbaka med full kraft. Vi vet vad vi har att vänta; hur svårt och fruktansvärt jobbigt det måste vara att blinka och ha dessa muskelryckningar i ansiktet varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag utan någon lindring eller bot. Rastlösheten som följer är även den ett tecken på att Christinas kropp kämpar mot något. Svårt att sitta still och kryp i benen är ytterligare ett tecken att bocka av på listan under skov. Vi tittar på vår tjej, som ser ut som vilken vanlig tjej som helst, sitta och titta på tv, försöka spela spel på sin mobil, försöka koncentrera sig att skriva och rita, försöka läsa sin läxa. Hennes ögon blinkar och blinkar och blinkar och blinkar… musklerna i ansiktet kring munnen drar och en del ord blir svåra att uttala. Det drar i mungiporna och ögonen. Hon slänger huvudet bakåt flera gånger om, inte för att hon vill, utan för att muskelryckningarna blir för starka.

Hur länge kommer skovet med tics vara denna gång?

Dagen som följer ville Christina inte gå till skolan. Några i klassen hade sagt att hon såg ”äcklig ut när hon blinkar så där” och någon annan hade sagt ”men sluta blinka nu då. Alla kan sluta, så sluta nu då!”. Vad hon måste kämpat! Jag följer med till skolan dagen därpå och ser att hon har det jobbigt. Orken tar fort slut. Talen på mattepappret blandas ihop och hon har svårt att ens skriva rätt siffra på rätt plats. I vanliga fall skulle inte detta vara något problem alls för henne. Hon lägger ner sitt huvud i mitt knä, ofta, för ”ögonen blir för jobbiga” som hon säger. Dagen fortlöper men ticsen envisas och vid lunch är Christina helt slut på energi. Ändå är hon glad och hänger med kompisar på rasterna. När vi kommer hem i vår trygga bubbla hemma släpper hon ut allt. Ticsen fullkomligt väller ut och på kvällen är de så svåra att talet försämras och huvudet åker bakåt nästan hela tiden. Vad är det som händer med henne?!

Dagarna som följer är spännande och vi får nypa oss i armen flera gånger för att tro att det är sant. Vi fortsätter hålla en strikt kost utan vare sig mjölk- eller mjölprodukter och se, för var dag som går blir ticsen bättre och bättre. Från att eskalerat och varit på toppen på måndagen så är hon helt fri från tics tre dagar senare! Vi var överlyckliga och nu finns inga tvivel.

Nu är vi helt övertygade om att vår dotter blir så kraftigt sjuk och att hennes kropp reagerar med starka symptom vid en gluten-, mjölk- och sockerrelaterad kost trots att prover för dessa livsmedel visar negativt. Synd att det skulle ta oss fyra års kamp att få reda på något vi egentligen visste innerst inne. Med det har vi lärt oss att alltid lyssna på vår magkänsla.

Uppdaterad medicinsk kunskap nödvändig vid ADHD, ASD/AST etc.

I Läkartidningen, nummer 11; 2015, kan vi läsa att vi bör komma ”In med uppdaterad kunskap när ADHD handläggs”. Författargruppen till artikeln skriver ”Bort med stuprören och fram för uppdaterad medicinsk kunskap i första sjukvårds­ledet” apropå ett inlägg i Läkartidningen nummer 9; 2015 som handlar om diagnostik och behandling av ADHD.

Enbart bedömning av symptom har föga lett till goda behandlingsresultat

Själv kan jag enbart uttrycka min besvikelse över att det hänt förvånansvärt lite under de år som gått sedan 1998 då den svenska sjukvården (styrd av läkemedelsindustrin?) satsade på ett rejält kliv in i diagnostiseringens värd och lämnade tidigare bedömning av funktion och funktionshinder åt sidan! Nu var det enbart bedömning av symptom som skulle leda fram till behandling i form av medicin, samtal och specialpedagogik!

Men vad hände? Uppnådde man fullgoda resultat av detta? Icke! Skolan skriker efter hjälp över hur de skall möta barn och unga med dessa beteendeavvikelser som tycks eskalera över tid! Och vilket stöd får de av sjukvården? Föga eftersom den påstår att det är skolans ansvarsområde att möta dessa barn och ungdomar!

För mig är det lika vansinnigt påstå det som att påstå att skolan skall börja bedöma och behandla barns och ungas syn- och hörselstörningar också!

Bedömning av funktion och funktionshinder måste till

I dagarna har barn- och ungdomspsykiatrin vaknat upp och begripit att vi även måste börja bedöma och behandla barns och ungas funktion och funktionshinder för att kunna möta deras speciella behov av bemötande i form av individuellt anpassade åtgärder.

Vad ”de” ännu inte kommit fram till är vilka dessa individuellt anpassade åtgärder är – det gör ”de” inte så länge ”de” påvisar bristande kunskaper om bakomliggande orsaker till barnets avvikande utveckling av fysiska och psykiska beteenden! Läs mer om detta i den kommentar jag lagt under ovanstående artikel.

Jag ser fram mot den dag då sjukvården tar sitt ansvar och börjar axla den nya patientlagen som trädde i kraft den 1 januari 2015 – en lag som bland annat innebär att vi inom sjukvården måste informera barn med föräldrar om vilka andra metoder som finns och var de finns! Det är sedan upp till barn med familj att välja den metod de känner mest förtroende för – och förhoppningen är att ansvariga sjukvårdshuvudmän kan sluta avtal med fler aktörer som har kunskaper inom individuellt anpassad kost, IAK, kosttillskott, kompensation och rörelse.

NHF 60-årsjubileum – ett Hälsofrihetsevent

Hälsofrihet är att få en självklar back-upp, via sjukvården, för barn och unga med psykisk ohälsa, att förändra sin livsstil med sikte på ett friskare liv! Kom med på konferensen där vi samtidigt försöker ta första steget att bilda en stark grupp för arbetet med Friskare barn och unga NU!

Eftersom Temat är Hälsofrihet – vilket är NHF:s ledord, så kommer alla föreläsare att föreläsa om hälsa och hälsofrihet, men ur olika perspektiv – via NHF 60-årsjubileum – ett Hälsofrihetsevent.

Neuropsykiatriska störningar och psykisk ohälsa utvecklas av brister och gifter!

Autism, schizofreni, psykos, ADHD, koncentrationssvårigheter, utvecklingsstörning eller ”bara” symptom på brister och gifter?

Har Quinn autism – eller visar han ”bara” upp de värsta av symptomen på gifter och brister!? Liknande symptom som vi kan se vid psykos och schizofreni – ju mindre brister och gifter desto ”lindrigare” symptom, vilka då benämns koncentrationssvårigheter, språksvårigheter, läs- och skrivsvårigheter, ADD, ADHD etc.

Anpassad kost, kosttillskott och rörelse ger ditt barn möjligheter till ett friskare liv

Quinns mamma berättar hur hans språkstörningar vid 18 mån ålder oroade och hur det påvisades att han hade autism – eller visade han ”bara” upp de värsta av symptomen på gifter och brister!? Han gick igenom ett otal av olika terapier som sjukvården erbjöd och han började, till slut, kunna säga enstaka ord … under tiden drack han mängder av mjölk!

Efter några dagar utan mjölk utvecklade han ett allt normalare beteende … utan mjölet hände än mer positiva saker med Quinns utveckling … och till slut gav B12-sprutor honom fler och fler ord utan träning från logoped och syresättningen gav sitt samt borttagningen av kolhydrater gav sitt.

Höga doser av vitaminer, mineraler och omega-3 utvecklar god hälsa snabbt

Frågan är om brett spektrum och höga doser av tarmbakterier, vitaminer, mineraler, omega-3 och daglig sensomotorisk stimulering hade kunnat ge minst lika bra behandlingsresultat!?

Det kan vara värdefullt att ta till sig andra tips för att komma vidare i den positiva utveckling som oftast sker med daglig och anpassad kost, kosttillskott och rörelse

Kamelmjölk, undvik elektromagnetiska fält mm. Här lite mer tips om vägar att prova på!

 

* 70-80% av barn och unga med psykisk ohälsa blir friskare! The surprisingly dramatic role of nutrition in mental health, Julia Rucklidge http://youtu.be/3dqXHHCc5lA

 

* Vitamin- och mineralterapi hjälpte vuxna med ADHD Julia Rucklidge och medarbetare i Christchurch, Nya Zeeland har i The British Journal of Psychiatry publicerat den första randomiserade och dubbelblinda studien med ett brett näringstillskott till medicinfria vuxna med ADHD. Efter åtta veckor förbättrades behandlingsgruppen avseende både uppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet jämfört med kontrollgruppen som fick placebo. http://www.ortomolekylar.se/2014/03/vitamin-och-mineralterapi-hjalpte-vuxna-med-adhd/

Downs syndrom med ADHD och/eller autism eller ”bara” PI!?

Det var just barn med Downs syndrom som professor Karlr Reichelt började forska på för över 40 år sedan – när han började förstå sig på proteinintolerans – så vår nyfikenhet bör sträcka sig till funderingar över om barn och unga med Downs syndrom kan må bättre om de får möjligheter prova på daglig och anpassad kost, kosttillskott och rörelse.

Vi vet att kosten och kosttillskotten är basen för kvaliteten på rörelsen – och med anledning av det kommer kost och kosttillskott före anpassade rörelser! Att låta ett barn träna på att läsa och träna på att skriva utan att först försöka förändra balansen i barnets biokemi med hjälp av just kost och kosttillskott är inte längre etiskt försvarbart grundat på all den forskning som i dag finns runt just dessa två områden: hur kost och kosttillskott kan förändra beteenden, både fysiskt och psykiskt, i daglig aktivitet och relation <3

Vi vet att barn och unga mår bra av att få kompensera med hjälp av åtgärder som ex. mer ljus och sitta nära respektive hjälpmedel som glasögon och hörapparat – och barn och unga som bär på proteinintolerans måste också få ta del av kompensation av sina dolda funktionshinder, störningar inom området känsel, med hjälp av att ex. få längre tid på sig, få anpassad gymnastik, få använda sig av färdiga bokstäver (anpassad dator) och färdigt ljud (feedback på dator och läsplatta, minnesfunktioner på mobil, fickminne, Daisy-böcker etc.) ALLT för att ge dem möjligheter känna att ”jag kan – fast så här i stället – jag duger!” <3

Låt barnet kompensera sina svårigheter känna in och automatisera skriv- och läs-rörelsen Det skall vara lika självklart att få använda sig av som glasögon och hörapparat http://skoldatateketlse.skolbloggen.se/category/alternativa-verktyg/

Låt barnet kompensera sina svårigheter känna in och automatisera skriv- och läs-rörelsen Det skall vara lika självklart att få använda sig av som glasögon och hörapparat http://skoldatateketlse.skolbloggen.se/category/alternativa-verktyg/

Ge barn och unga. oavsett diagnos, rätten att prova, under minst tre – helst sex – månader, om en anpassad kost med anpassade kosttillskott kan göra dem nytta. Jag anser att barn med Downs syndrom och autism och ADHD har inte dessa diagnoser förrän den dag de har fått möjligheter att prova detta!

Bild från själva artikel: http://www.mynewsdesk.com/se/akademiska_sjukhuset/pressreleases/barn-med-downs-syndrom-och-autism-ska-faa-baettre-stoed-1061987

Bild från själva artikel: http://www.mynewsdesk.com/se/akademiska_sjukhuset/pressreleases/barn-med-downs-syndrom-och-autism-ska-faa-baettre-stoed-1061987

Märkligt, det var igår som jag såg en av mina grannar gå förbi och reflekterade över vilken stor tunga hen hade fått med stigande ålder – och jag jag tänkte oavkortat på mjölintolerans :-/

Arga unga män hamnar allt för lätt i utanförskap

Arga unga män är ett verk av vårt samhälle

Arga unga män är ett verk av vårt samhälle – en avspegling av det utanförskap vi har givit dessa barn, som sedan blir äldre och allt mer besvikna ju mer åren går. Deras besvikelse av att inte kunna vara med på samma villkor, att inte ha ett fullt så stort människovärde som deras klasskompisar har, avspeglar sig i deras beteenden – i kombination med den kost/skräpmat, som de allt för ofta gillar, och den inaktivitet som de ofta hamnar i utvecklar de en ökad känsla av hopplöshet av att inte orka, inte duga, inte kunna göra som andra gör och kan.

Dom här killarna hamnar i ett utanförskap som de inte har bett om själva – och det går oftast att förebygga genom tidigt insatta åtgärder i form av daglig och anpassad kost, kosttillskott, kompensation och rörelseaktivitet.

Utanförskap - något som kan förhindras genom förebyggande verksamhet inom BVC, Skolhälsovård, habilitering och psykiatri!

Utanförskap – något som kan förhindras genom förebyggande verksamhet inom BVC, Skolhälsovård, habilitering och psykiatri!

Kämpa för varenda unge!

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller ”facebooka” om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge – läs mer här!