Kategoriarkiv: Regionala Medicinska Riktlinjer är inte huggna i sten

Regionala Medicinska Riktlinjer, RMR, gör det enkelt och överskådligt

RMR, Regionala Medicinska Riktlinjer, borde, precis som Maria på Bidevinden uttryckte på vår klinikdag, heta RVR, Regionala Vård Riktlinjer eftersom det inte enbart handlar om medicinsk bedömning och behandling – det handlar om barnets rätt till God Vård. Beakta att våra Regionala Medicinska Riktlinjer inte är huggna i sten!

RMR gör det enkelt och överskådligt för oss som vill veta vad barn- och ungdomspsykiatri inklusive habilitering har att erbjuda respektive inte har att erbjuda barn och unga med psykisk ohälsa vad gäller de metoder som är baserade på beprövade erfarenhet och forskning. Vi får en tydlig bild över vilka metoder som ignoreras. Samtidigt belyser RMR även den obalans som råder mellan olika professioner och att man således endast erbjuder bedömning och behandling av en del professioner medan andra saknas delvis eller helt och hållet. Slutsatsen, konklusion, av detta blir att dagens barn- och ungdomspsykiatri ännu inte har förmåga se till helheten, varken vad gäller barnets behov av bedömning eller behandling, så länge dessa professioner saknas.

Den del av psykiatrin som i dag är befintlig har, i stort sett, återgått till den modell som verkade från 1920-talet och fram till 1960-talet där enbart läkare/psykiatriker, sjuksköterskor och psykologer fanns att erbjuda plus att även kurator och pedagog och enstaka tillgång till logoped och dietist i dag kan erbjudas. Den andra delen, som bör läggas till, för att nå fram till att bedömning och behandling möjliggör en helhetsbild runt barnets speciella behov av bemötande – en helhetsbild som vi idag kan nå fram till om vi lutar oss mot all den beprövade erfarenhet och forskning som finns vad gäller bakomliggande faktorer till utveckling av psykisk ohälsa och vilka möjligheter till psykisk hälsa som finns genom att angripa bakomliggande faktorer.

Är det inte meningen att Barn- och ungdomspsykiatri samt Barn- och ungdomshabilitering ska luta sig mot all beprövad erfarenhet och forskning som finns om möjligheter till ökad psykisk hälsa? Eller ska psykiatrin endast använda sig av utvalda delar? Är det, enligt patientlagen (PL), patientsäkerhetslagen (PSL) och Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), meningen att sjukvården enbart ska luta sig mot den beprövade erfarenhet och forskning som handlar om medicinering? Hur beprövad och forskningsbaserad metoderna medicinering och blandning av olika mediciner? Vilken påverkan på utveckling av barnets nervsystem har medicinering över tid? Vad händer om man enbart medicinerar utan att tillföra de näringsbrister barnet eventuellt lider av?

Har chefer mandat att förbjuda personal – som har kunskaper, baserade på beprövad erfarenhet och forskning, inom området kost med kosttillskott och stimulering via rörelse – att informera patienten om dessa metoder, således om vilka andra metoder som finns? Vad är det egentligen som gäller?

Till vilken verksamhet kan man, som personal, vända sig för att klaga på den avsaknad av metoder som visat sig vara av godo för ökad psykisk hälsa och måste till för att ge barn och unga möjligheter till en God Vård?

Den halva inom dagens psykiatri som dominerar, den halva som är etablerad och står för bedömning och behandling via läkare/psykiatriker, psykologer och sjuksköterskor, får man mer än gärna lyfta fram och prata om (det görs hela tiden, utan att någon reflekterar över att det är den enda halva man använder sig av) – men den halva som saknas, den halva som anses vara kontroversiell och består av bedömning och behandling av arbetsterapeut, fysioterapeut, logoped och näringsfysiolog, får man inte ens andas om.

Andas man för mycket om andra orsaker till psykisk ohälsa än de etablerade kunskaper som finns om detta, och om vilka andra möjligheter till ökad psykisk hälsa som finns, anses man vara en fanatiker som lutar sig mot forskning och erfarenhet som inte är tillräckligt starka för att användas inom området psykiatrisk bedömning och behandling. Man anses då vara motsträvig och svår att arbeta med – man ses som en arbetskamrat som inte kan vara tillräckligt positiv till den åtstramning inom barn- och ungdomspsykiatrin som i dag etableras genom mindre lokaler och minskade möjligheter till dialog och öppenhet. Man ser ingen glädje över att det finns andra beprövade metoder som är framtagna via mångårig och evidensbaserad praktik, tvärtom – trots att det är metoder som, många gånger, kan vara mer lämpliga än medicinering eftersom barns och ungas nervsystem är under utveckling.

Under tjugo års tid har jag kämpat för att dessa metoder ska tillföras psykiatrin i syfte att värna om barns rätt till bästa uppnåeliga hälsa och God Vård – men jag måste erkänna att det idag ser ut som att vården idag tillser att våra barn och unga aldrig ska tilldelas denna rättighet till val av metod!

Läs gärna på den här sidan om hur barn och unga kan bli friskare genom en livsstilsförändring

Läs även vad SBU har att säga om beprövad erfarenhet och evidensbaserad vård.