Kategoriarkiv: Bedömning på BUP

Regionala Medicinska Riktlinjer, RMR, gör det enkelt och överskådligt

RMR, Regionala Medicinska Riktlinjer, borde, precis som Maria på Bidevinden uttryckte på vår klinikdag, heta RVR, Regionala Vård Riktlinjer eftersom det inte enbart handlar om medicinsk bedömning och behandling – det handlar om barnets rätt till God Vård.

RMR gör det enkelt och överskådligt för oss som vill veta vad barn- och ungdomspsykiatri inklusive habilitering har att erbjuda respektive inte har att erbjuda barn och unga med psykisk ohälsa vad gäller de metoder som är baserade på beprövade erfarenhet och forskning. Vi får en tydlig bild över vilka metoder som ignoreras. Samtidigt belyser RMR även den obalans som råder mellan olika professioner och att man således endast erbjuder bedömning och behandling av en del professioner medan andra saknas delvis eller helt och hållet. Slutsatsen, konklusion, av detta blir att dagens barn- och ungdomspsykiatri ännu inte har förmåga se till helheten, varken vad gäller barnets behov av bedömning eller behandling, så länge dessa professioner saknas.

Den del av psykiatrin som i dag är befintlig har, i stort sett, återgått till den modell som verkade från 1920-talet och fram till 1960-talet där enbart läkare/psykiatriker, sjuksköterskor och psykologer fanns att erbjuda plus att även kurator och pedagog och enstaka tillgång till logoped och dietist i dag kan erbjudas. Den andra delen, som bör läggas till, för att nå fram till att bedömning och behandling möjliggör en helhetsbild runt barnets speciella behov av bemötande – en helhetsbild som vi idag kan nå fram till om vi lutar oss mot all den beprövade erfarenhet och forskning som finns vad gäller bakomliggande faktorer till utveckling av psykisk ohälsa och vilka möjligheter till psykisk hälsa som finns genom att angripa bakomliggande faktorer.

Är det inte meningen att Barn- och ungdomspsykiatri samt Barn- och ungdomshabilitering ska luta sig mot all beprövad erfarenhet och forskning som finns om möjligheter till ökad psykisk hälsa? Eller ska psykiatrin endast använda sig av utvalda delar? Är det, enligt patientlagen (PL), patientsäkerhetslagen (PSL) och Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), meningen att sjukvården enbart ska luta sig mot den beprövade erfarenhet och forskning som handlar om medicinering? Hur beprövad och forskningsbaserad metoderna medicinering och blandning av olika mediciner? Vilken påverkan på utveckling av barnets nervsystem har medicinering över tid? Vad händer om man enbart medicinerar utan att tillföra de näringsbrister barnet eventuellt lider av?

Har chefer mandat att förbjuda personal – som har kunskaper, baserade på beprövad erfarenhet och forskning, inom området kost med kosttillskott och stimulering via rörelse – att informera patienten om dessa metoder, således om vilka andra metoder som finns? Vad är det egentligen som gäller?

Till vilken verksamhet kan man, som personal, vända sig för att klaga på den avsaknad av metoder som visat sig vara av godo för ökad psykisk hälsa och måste till för att ge barn och unga möjligheter till en God Vård?

Den halva inom dagens psykiatri som dominerar, den halva som är etablerad och står för bedömning och behandling via läkare/psykiatriker, psykologer och sjuksköterskor, får man mer än gärna lyfta fram och prata om (det görs hela tiden, utan att någon reflekterar över att det är den enda halva man använder sig av) – men den halva som saknas, den halva som anses vara kontroversiell och består av bedömning och behandling av arbetsterapeut, fysioterapeut, logoped och näringsfysiolog, får man inte ens andas om.

Andas man för mycket om andra orsaker till psykisk ohälsa än de etablerade kunskaper som finns om detta, och om vilka andra möjligheter till ökad psykisk hälsa som finns, anses man vara en fanatiker som lutar sig mot forskning och erfarenhet som inte är tillräckligt starka för att användas inom området psykiatrisk bedömning och behandling. Man anses då vara motsträvig och svår att arbeta med – man ses som en arbetskamrat som inte kan vara tillräckligt positiv till den åtstramning inom barn- och ungdomspsykiatrin som i dag etableras genom mindre lokaler och minskade möjligheter till dialog och öppenhet. Man ser ingen glädje över att det finns andra beprövade metoder som är framtagna via mångårig och evidensbaserad praktik, tvärtom – trots att det är metoder som, många gånger, kan vara mer lämpliga än medicinering eftersom barns och ungas nervsystem är under utveckling.

Under tjugo års tid har jag kämpat för att dessa metoder ska tillföras psykiatrin i syfte att värna om barns rätt till bästa uppnåeliga hälsa och God Vård – ska våra barn och unga aldrig tilldelas denna rättighet till val av metod?

Läs gärna på den här sidan om hur barn och unga kan bli friskare genom en livsstilsförändring

Uppdaterad medicinsk kunskap nödvändig vid ADHD, ASD/AST etc.

I Läkartidningen, nummer 11; 2015, kan vi läsa att vi bör komma ”In med uppdaterad kunskap när ADHD handläggs”. Författargruppen till artikeln skriver ”Bort med stuprören och fram för uppdaterad medicinsk kunskap i första sjukvårds­ledet” apropå ett inlägg i Läkartidningen nummer 9; 2015 som handlar om diagnostik och behandling av ADHD.

Enbart bedömning av symptom har föga lett till goda behandlingsresultat

Själv kan jag enbart uttrycka min besvikelse över att det hänt förvånansvärt lite under de år som gått sedan 1998 då den svenska sjukvården (styrd av läkemedelsindustrin?) satsade på ett rejält kliv in i diagnostiseringens värd och lämnade tidigare bedömning av funktion och funktionshinder åt sidan! Nu var det enbart bedömning av symptom som skulle leda fram till behandling i form av medicin, samtal och specialpedagogik!

Men vad hände? Uppnådde man fullgoda resultat av detta? Icke! Skolan skriker efter hjälp över hur de skall möta barn och unga med dessa beteendeavvikelser som tycks eskalera över tid! Och vilket stöd får de av sjukvården? Föga eftersom den påstår att det är skolans ansvarsområde att möta dessa barn och ungdomar!

För mig är det lika vansinnigt påstå det som att påstå att skolan skall börja bedöma och behandla barns och ungas syn- och hörselstörningar också!

Bedömning av funktion och funktionshinder måste till

I dagarna har barn- och ungdomspsykiatrin vaknat upp och begripit att vi även måste börja bedöma och behandla barns och ungas funktion och funktionshinder för att kunna möta deras speciella behov av bemötande i form av individuellt anpassade åtgärder.

Vad ”de” ännu inte kommit fram till är vilka dessa individuellt anpassade åtgärder är – det gör ”de” inte så länge ”de” påvisar bristande kunskaper om bakomliggande orsaker till barnets avvikande utveckling av fysiska och psykiska beteenden! Läs mer om detta i den kommentar jag lagt under ovanstående artikel.

Jag ser fram mot den dag då sjukvården tar sitt ansvar och börjar axla den nya patientlagen som trädde i kraft den 1 januari 2015 – en lag som bland annat innebär att vi inom sjukvården måste informera barn med föräldrar om vilka andra metoder som finns och var de finns! Det är sedan upp till barn med familj att välja den metod de känner mest förtroende för – och förhoppningen är att ansvariga sjukvårdshuvudmän kan sluta avtal med fler aktörer som har kunskaper inom individuellt anpassad kost, IAK, kosttillskott, kompensation och rörelse.

Arga unga män hamnar allt för lätt i utanförskap

Arga unga män är ett verk av vårt samhälle

Arga unga män är ett verk av vårt samhälle – en avspegling av det utanförskap vi har givit dessa barn, som sedan blir äldre och allt mer besvikna ju mer åren går. Deras besvikelse av att inte kunna vara med på samma villkor, att inte ha ett fullt så stort människovärde som deras klasskompisar har, avspeglar sig i deras beteenden – i kombination med den kost/skräpmat, som de allt för ofta gillar, och den inaktivitet som de ofta hamnar i utvecklar de en ökad känsla av hopplöshet av att inte orka, inte duga, inte kunna göra som andra gör och kan.

Dom här killarna hamnar i ett utanförskap som de inte har bett om själva – och det går oftast att förebygga genom tidigt insatta åtgärder i form av daglig och anpassad kost, kosttillskott, kompensation och rörelseaktivitet.

Utanförskap - något som kan förhindras genom förebyggande verksamhet inom BVC, Skolhälsovård, habilitering och psykiatri!

Utanförskap – något som kan förhindras genom förebyggande verksamhet inom BVC, Skolhälsovård, habilitering och psykiatri!

Kämpa för varenda unge!

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller ”facebooka” om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge – läs mer här!