Etikettarkiv: avvikande beteenden

Hur UTVECKLAS autism – mina egna reflektioner över forskningens 3 avgörande faktorer

Hur uppstår autism – forskningens 3 avgörande faktorer som jag reflekterar över

Bilden är hämtad från https://www.forskning.se/2023/02/06/hur-uppstar-autism-tre-avgorande-faktorer/

 

Mina reflektioner över:

Hur UTVECKLAS autism – 3 avgörande faktorer;

  1. Personlighetsdragutvecklas via de upplevelser vi får via stimuli från de sinnen vi känner in oss själva och vår omvärld med (berörings-, balans- samt led- och muskelsinnet samt via ljus, ljud, lukt och smak). Dessa upplevelser blir till erfarenheter, tankar och kognition.
  2. Intelligens (IQ & EQ) och exekutiva funktioner – utvecklingen är avhängig av nämnda stimuli, vilken balans de har i förhållande till varandra. Vilket, i sin tur, är avhängigt av balans i nervsystem och tarmflora något som utvecklar över- och/eller underkänslighet för stimuli – något som, i sin tur, utvecklarobalans/avvikande balans i förmåga till intelligens (IQ & EQ) och exekutiva funktioner (ingår i högre kognitiva funktioner som kontrollerar och samordnar t.ex. uppmärksamhet, tanke och handling. Exekutiva funktioner gör att vi kan ta initiativ, fokusera, planera och organisera, göra som andra gör).
  3. Exponering för riskfaktorer – moderns balans (eubios)/obalans (dysbios) i tarmfloran (microbiotan), vid vaginal födsel, är avgörande. Balansen påverkas negativt av gifter och brister. Obalans/avvikande balans i tarmflora/microbiota utvecklar avvikande balans i nervsystem inklusive hjärna vilket, i sin tur, utvecklar avvikande fysiska och psykiska beteenden. Barnet kan då inte alltid göra som andra barn gör i livets dagliga aktiviteter och relationer.
Dagens forskning visar att avvikande tarmflora utvecklar avvikande beteenden

Dagens beprövade erfarenhet och forskning visar att avvikande tarmflora, dysbios, bl.a. utvecklar avvikande beteenden

Min sammanfattning av ovanstående – autism är en symptombild som vi lärt oss sätta ett namn på. Symptombilden – se professor Midtvedts träd – utvecklas utifrån följande:

  1. Obalans/Avvikande balans i tarmflora, dysbios – balansen är avhängigt av moderns tarmflora vid vaginal förlossning och av gifter samt brister. Gifter kan vara bekämpningsmedel, tillsatser i mat, mediciner/vacciner etc. Brister kan vara näringsbrist & brist på daglig och anpassad stimulering av berörings-, balans- samt led- och muskelsinnet men även av stimuli via ljus, ljud, lukt och smak
  2. Avvikande balans i nervsystem inklusive hjärna – något som påverkas av balans i tarmflora. Daglig och anpassad stimulering är av avgörande betydelse för att ge barnet möjligheter kunna göra som andra barn gör i livets dagliga aktiviteter och relationer. Under tiden som det den anpassade stimuleringen pågår är barnets speciella behov av kompensation av dolda funktionshinder inom området känsel – de sinnen som individen känner in sig själv och sin omvärld med (se ovan) – i livets dagliga aktiviteter och relationer av avgörande betydelse för att barnet ska få möjlighet känna ”jag kan – fast så här i stället – dom ser mig!”
  3. Avvikande fysiska och psykiska beteenden i någon eller några av livets dagliga aktiviteter och relationer är en signal på att barnet har allt från små till stora svårigheter känna in sig själv och sin omvärld (något som påverkar förmåga till automatisering i vardagen) – på grund av avvikande balans i nervsystem och tarmar – vilket påverkar barnets förmåga att kunna göra som andra barn gör i livets dagliga aktiviteter och relationer.

Hade ovanstående hypotes i forsknings-modellen stämt om personlighetsdrag, intelligens, exekutiva funktioner och exponering för riskfaktorer hade killen i nedanstående video – och många andra med honom – aldrig kunnat agera så här fantastiskt i aktivitet och relation som han nu gör efter att han fått tillgång till kompensation av sina dolda funktionshinder inom området känsel. Troligen har han dock ej fått någon större tillgång till daglig och anpassad stimulering. Betänk att han fungerar förvånansvärt bra efter att i över 20 år ha väntat in insikt/förståelse från omvärlden!

SPELLERS, The High Wire; https://thehighwire.com/videos/spellers-take-autism-world-by-storm/

& Ett autism-mirakel; https://thehighwire.com/videos/an-autism-miracle/

Socker, mjöl, mjölk mm. påverkar våra barns och ungdomars känslor negativt

Socker och mjöl (samt även mjölk och soja mm. när det gäller barn och unga med psykisk ohälsa) och dess negativa inverkan på våra känslor

– Lyssna till en fantastiskt bra sammanfattning av hur vår kost kan påverka våra känslor, Bitten Jonsson är en fantastiskt härlig och driftig Quinna – och vad är det då som drabbas av denna obalans som hon berättar om? Jo, området känsel, det område som gör oss medvetna om oss själva och vår omvärld, det område som utvecklar våra känslor 😉

Att mata barn och unga med socker och mjöl är som att ”mata” en industrirobot med felaktig strömstyrka och felaktig olja – det skulle aldrig få förekomma eftersom det skulle påverka industrins ekonomi på ett katastrofalt sätt! Socker och mjöl mm. påverkar vårt samhälle mycket negativt, både resursmässigt och ekonomiskt!

Mina arbetslivserfarenheter, som jag stödjer mot beprövad erfarenhet och forskning, är att många, ja de flesta, av våra känslor utvecklas med hjälp av området känsel, där stimuli via bland annat berörings-, balans- samt led och muskelsinnet (men även via ljus, ljud, lukt och smak) påverkar vår förmåga till human haptisk perception, således vår medvetenhet om oss själva och vår omvärld.
Dessvärre är kunskaperna om området känsel och om hur en biokemisk obalans uppstår ett ganska okänt kapitel inom dagens sjukvård vilket medför att sjukvården ännu inte blivit medvetna om hur negativt kosten kan påverka balansen i vår biokemi och där med hur negativt denna obalans påverkar vår förmåga att känna in oss själva och vår omvärld vilket, i sin tur, påverkar vår förmåga till haptisk perception negativt.

God balans i biokemin ger god balans i våra barns känslor och beteenden

Våra barn är under utveckling – en utveckling som kräver fullgod balans i biokemin för att ge dem möjligheter utvecklas positivt och känna det som andra människor känner

Symptom på förgiftning och brister tolkas som Tourettes syndrom av svensk sjukvård

Det kom en berättelse från en förälder som uttryckte tacksamhet över att ha hittat min hemsida – det ger mig energi och styrka att fortsätta dela med mig av mina kunskaper, som arbetsterapeut med egna livserfarenheter och massor av arbetslivserfarenheter som stöds via beprövad erfarenhet och forskning 🙂

Barnets symptom:

Redan som liten bebis märkte föräldrarna hur orolig hon var, att hon blev förstoppad fort och att hon verkade ha ont i magen hela tiden. Nästan hela sin vakna period skrek hon, sov oroligt, det första året sov hon 20-60 min i sträck på nätterna, vaknade och skrek.

Eksem, haft kraftiga talsvårigheter med regelbundna besök hos logoped från ca 3,5 till 6 års ålder, frekvent återkommande skov av tics genom kraftiga ögonryckningar och muskelryckningar i ansiktet – innan dessa skov med tics börjar, föregås det utav en känslostorm utan dess like; ilska – detta var något utöver att bara vara arg, hon blev som förbytt, personlighetsförändrad till oigenkännlighet med aggressioner, raseriutbrott, gråtattacker och humörsvängningar gånger 10 000, svarade inte på tilltal, ville inte eller orkade inte göra någonting, var mycket trött – att leka, klä på sig, vara i skolan eller ens prata har varit svårt vissa dagar. Kände sig sjuk men kunde inte riktigt förklara hur. Fick ont i magen efter maten. Rymde ibland hemifrån. Reaktion på socker är att hon blir speedad, rastlös, arg och irriterad.

Sjukvårdens bedömning av dessa förgiftnings- och bristsymptom: ”det kan antingen vara övergående tics, och då går det oftast över om några år, eller också är det en form av children´s tourettes”

Det här är föräldrarnas berättelse om dottern Christina, snart 8 år. I nästan halva sitt liv har hon haft så kallade tics. Tics som till en början bara var små, oskyldiga handrörelser över pannan, men som snart skulle förvärras kraftigt. Filmen är klipp från hur dessa skov såg ut, det senaste klippet är bara några dagar gammalt. Även om filmen inte är lång, visar den exakt hur även Christina hade det; varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag under en lång tid i olika perioder under de här fyra åren. För varje gång tyckte vi att dessa tics förvärrades i intensitet och även i längre perioder än förut. Vissa dagar, när ticsen var extra besvärliga orkade hon knappt prata, leka, klä på sig eller ens vara i skolan.

Redan när Christina var en liten bebis märkte vi hur orolig hon var och hur ont hon verkade ha i sin mage. Nästan hela sin vakna period skrek hon. På nätterna det första året sov hon 20-60 min i sträck sen vaknade hon och skrek. Under den här tiden när hon var riktigt liten fick hon bröstmjölksersättning, sen när tiden begavs började vi med välling. Och Christina skrek och skrek och skrek. Eftersom hon gick upp i vikt var det ingen som tyckte att det var någon fara ”och alla barn skriker när de är små” fick vi höra… Hon blev förstoppad fort och verkade ha ont i sin mage hela tiden. När vi började med ”vanlig kost”, alltså den maten vi vuxna åt märkte vi snabbt en förbättring. Hon verkade inte alls ha lika ont i magen längre. Dessvärre höll inte glädjen i sig och ungefär vid 2 års ålder var hon åter förstoppad långa perioder och hon började få ont i sin mage igen. Vi ville själva försöka utesluta livsmedel så som mjölkprodukter och efter att ha kämpat mot barnvårdcentralen (bvc) fick vi till slut göra det. Efter ett tag märkte vi att hon blev bättre och bättre i sin mage men inte riktigt helt bra. Vi sökte ytterligare hjälp och ville denna gång ha en utredning och provtagningar. Blodprover togs men svaret kom tillbaka negativt på både laktos och gluten. Vi själva ville utesluta gluten också för att se vilken effekt det kunde ha men där fick vi stopp! Med pekpinnar och bannor från sköterskan på bvc om att barn måste ha en ”allsidig kost”, ”gluten ska man inte laborera med hur som helst” och så vidare gjorde det att vi avvaktade. Det var nog det dummaste beslut vi fattat, men vi litade på sjukvården och dess kompetens såklart. Vi fortsatte ett tag, ca 6 månader med laktosfri kost (ej helt mjölkproteinfri kost) både hemma och på förskolan och visst märkte vi att det blev lite bättre men inte alls på långa vägar helt bra.

Så år 2012 började dessa tics, egentligen ganska oskyldiga små rörelser som en lätt handrörelse över pannan knappt märkbart, när Christina koncentrerade sig mycket. Men dessa blev snabbt tydliga för oss föräldrar och verkade återkomma med jämna mellanrum. Först tänkte vi inte på det så mycket tills det blev en vana (ovana) för henne. Efter några månader började hon harkla sig. Först tänkte vi inte på det heller, utan trodde att en förkylning eller liknande var i antågande men förkylningen uteblev och harklingarna gick över. Efter bara en vecka var samma harklingar tillbaka fast på något vis ”starkare” och folk i vår omgivning började kommentera situationen. Vi sökte hjälp ytterligare en gång och läkaren gjorde en snabb undersökning och rekommenderade ”någon halstablett vid behov, det finns ju så bra på apoteket nu för tiden” och skrev ut et recept på ”hostmedicin vid läggdags”. Efter den gången kände jag bara hopplöshet. För det första att vi inte alls blev tagna på allvar, situationen med harklingarna var återkommande och nej, det var inget hon hittade på som läkaren först trodde. Folk hade ju börjat kommentera och ”störa sig” på ljudet och blev till besvär för Christina. Vi gav henne aldrig av hostmedicinen som hon fick utskrivet…

Besvären avtog efter någon månad och en ganska lugn period följde. Vi tänkte att ”ja men det var nog bara något övergående då, skönt”. Vi hade också börjat gå tillbaka från en laktosfri kost till att använda oss av mjölkprodukter igen och det verkade fungera bra. Christinas mage skötte sig och allt verkade frid och fröjd. Så i början av 2013 fick vi ett ordentligt bakslag. Christina fick väldigt ont i magen så fort hon åt något och blev väldigt förstoppad. Vi sökte hjälp på vårdcentralen men där fick vi inte mycket till hjälp. Vi stod på oss hela tiden att vi trodde orsaken var gluten och ville ta nya prover. Nya prover togs men visade negativt återigen. Ingen matallergi, eller celiaki eller liknande sa de. Nu hade Christina så ont i magen, var fruktansvärt förstoppad och var ofta trött, och hela tiden fick vi höra att ”nej gluten ska hon äta för proverna visar inte positivt för någon intolerans”, ”gluten ska ingå i kosten”. Vi krävde vid det här laget att en remiss till barnmedicinska avdelningen på sjukhuset skulle skickas och att de skulle göra en ordentlig utredning. Först fick vi träffa en läkare som frågade diverse frågor och klämde snabbt på Christinas mage. ”Vågar hon gå på toaletten?”, ”kan det inte bara vara att hon håller sig för länge och blivit förstoppad på så vis?”, ”finns det något trauma i familjen som kan ha påverkat?”. Alla dessa frågor har jag full förståelse för att de ställer MEN just i den situationen vi befann oss i med ett barn som hade så ont att hon låg dubbelvikt på golvet efter att ha ätit något, att vara så förstoppad och allt hon ville var att kunna gå på toaletten som vanligt så kändes dessa frågor väldigt nonchalanta. Vi tryckte hela tiden på att det måste vara något hon äter som är problemet. Till slut så ställdes i alla fall en diagnos; ”ibs”. Så här i efterhand var det där läkarbesöket kanske inte så mycket till hjälp men just då och just där kändes det som en stor lotterivinst där vi hade vunnit högsta vinsten, äntligen en diagnos och någon slags hjälp! Jag började googla och läsa på om ibs och vi bestämde oss för att fortfarande utesluta mjölk och dra ner på sockret och gluten så gott det gick. Fortfarande var vi så ”hjärntvättade” av läkarnas ord om att absolut inte utesluta gluten helt så vi drog ner på konsumtionen av framförallt brödet. Vi hade också märkt att kombinationen socker och gluten var hemsk för Christina. Hon reagerade också starkt på vispad grädde och glass. Vi provade oss fram och försökte äta så bra som möjligt här hemma. Värre var det på förskolan då vi inte kunde få ett läkarintyg utskrivet och ingen läkare ville gå i god för att det var kosten som var problemet. Vi märkte en klar skillnad när vi gjorde förändringar i kosten, när vi drog ner på vissa livsmedel men ändå var det inte helt bra. Kanske var det något man bara skulle acceptera…

Från och till under de här åren har ticsen kommit tillbaka, allt från harklingar till rörelser över pannan. Under andra halvan av 2014 började även Christina få tics, väldigt kraftiga ögonblinkningar som alltid föregavs av kraftiga humörsvängningar, gråtattacker, ja hon blev som ett helt annat barn. Hon började även spotta när hon var utomhus (räknade till 17 spott på 30 sek!!! Alltså i stort sett hela tiden). Nu såg vi dessa skov komma och gå så väldigt tydligt, inte direkt med ett jämnt mellanrum eller ett visst tidsspann men ändå väldigt frekvent återkommande.

Under våren 2015 hade vi det riktigt jobbigt. Var dag bestod av raseriutbrott från Christinas sida, hon rymde hemifrån, vägrade prata med oss vissa dagar, orkade inte ta på sig kläderna eller leka. Ticsen – ögonryckningarna, kom och gick under den här tiden från och till men eskalerade till slut och blev så svåra att vissa dagar var Christina tvungen att vara hemma från skolan. Det här kändes som en hemsk mardröm. Naturligtvis hade vi sökt både den ena och den andra hjälpen inom sjukvården (vårdcentral, skolsköterska, närliggande sjukhus) under den här perioden men fick till svar att ”ja det kan antingen vara övergående tics, och då går det oftast över om några år, eller också är det en form av children´s tourettes…”. ”Blir det värre kan vi skicka en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin (bup) men vi får nog vänta och se”. Vi skulle alltså gå hem och rulla tummarna tills det blev bättre och hoppas på att det går över… Ja men vilken bra idé! Eller? Jag är inte den där ”vänta-och-se-personligheten” så jag började googla och läsa allt jag kom över och mer därtill. Mitt i allt det här trillade jag över en väldigt ovanlig diagnos som kallas PANDAS/PAN. Mycket av diagnoskriterierna stämde in på Christina, fast samtidigt inte. Ja hon har tics, ja hon blir väldigt rastlös innan skoven bryter ut, ja hon har alltid blivit sjuk ”bara sådär” men nej hon har inte haft någon streptokockinfektion som oftast är den utlösande faktorn för PANDAS, hon har inte haft någon utvecklingsmässig regression, hon har inte haft några koreiforma rörelser. Något sa oss att vi var på rätt spår fast ändå inte. Vi rev vårt hår av frustration över att inte kunna hjälpa vår älskade tjej, kanske också av frustration av vår egen feghet att vi inte i ren protest bosatte oss på sjukhuset tills vi fått en ordentlig utredning och ett svar på vad det egentligen var i denna lilla barnkropp.

Sommaren 2015 kom och ticsen avtog för att faktiskt ebba ut helt och hållet. Det blev en fin och härlig sommar och vi var mer än glada för Christinas skull, att hon mådde bra och var den fina, goa, glada Christina, så som vi vet att hon är. Så en sensommardag rullade det där mörka, orosmolnet in igen över oss. Hennes tics var tillbaka. Tillbaka kom vår oro, vår rädsla och vår undran över vad detta kunde vara. Det som återkom och har återkommit många gånger under fyra års tid, och som från ena dagen till den andra bara dyker upp utan förvarning för att sedan stanna flera veckor, ja ibland flera månader. Den här gången, likt alla de andra gångerna innan dessa skov med tics börjar, föregås det utav en känslostorm utan dess like. Tänk er Per Gessles låt ”här kommer alla känslorna på en och samma gång”, fast i Christinas fall var det ingen klämkäck sommarplåga, snarare en tungrodd melodi med textrader svartare än kolsvart. Visst att barn kan bli arga, men detta, det var något utöver att bara vara arg. Denna lilla tjej blev som förbytt, personlighetsförändrad till oigenkännlighet. Aggressioner, raseriutbrott, gråtattacker och humörsvängningar gånger 10 000 blev vår vardag. Hon svarade inte när vi pratade med henne, hon ville inte eller orkade inte göra någonting. Vi var i upplösningstillstånd och vände oss ytterligare en gång till vårdcentralen i ren desperation. Sagt och gjort, prover togs på vårdcentral ytterligare en gång men nej, ingen celiaki (glutenintolerans) för Christinas del. Jag var så arg och besviken för ingen verkade vilja hjälpa oss eller se problemet.

Vi provade ändå att utesluta allt mjöl första gången under några veckor och se, hennes såriga eksem försvann och hon klagade aldrig över att hon hade ont i magen längre! Vi krävde nu att få det läkarintyg som behövdes för att Christina skulle kunna få specialkost i skolan och tack vare att vi hade hennes ibs-diagnos och att vi mer eller mindre tvingade läkaren att skriva ut ett intyg för kosten (i vår kommun är vi tvungna att ha ett intyg från läkare. I andra kommuner kan man söka specialkost ”av etiska skäl”).

En kväll för inte alls så längesen, när Christina hade ätit gluten- och laktosfri kost i tre månader och mått fantastiskt bra under hela den perioden utan eksem, utan några som helst tics, utan raseriutbrott, utan bara var helt vanliga Christina, bjöds det på pizza till kvällsmat. Annars är det brukligt att vi bakar pizzabotten på glutenfritt mjöl men just den här kvällen slog lathets djävulen till och satte sig på axeln och skrockade om ”köpepizza”. ”Ja men visst, det låter ju gott, det var ju så längesen och nu har ju faktiskt Christina mått så väldigt bra så det funkar säkert. Det är ju bara en liten bit…”. Dagen efter bjöds det på lasagne till lunch, även den icke glutenfri, ”men det går ju säkert bra, hon har ju inte ätit gluten på länge”… Senare samma dag var det kalas hos en av Christinas bästa kompisar. Efter bara en liten stund ringer vår telefon och pappan i andra änden säger att vi nog får komma och hämta Christina. Hon mår inte bra. Christina somnar tidigt den kvällen. Hon känner sig sjuk men kan inte beskriva hur. ”Bara sjuk mamma”. Söndagen kommer och vi vaknar av en orolig tjej som säger ”jag tror det har börjat igen, mina tics alltså, det känns så konstigt i ögonen…”.

Vi blir ledsna inombords när vi förstår och ser att ticsen kommer tillbaka med full kraft. Vi vet vad vi har att vänta; hur svårt och fruktansvärt jobbigt det måste vara att blinka och ha dessa muskelryckningar i ansiktet varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag utan någon lindring eller bot. Rastlösheten som följer är även den ett tecken på att Christinas kropp kämpar mot något. Svårt att sitta still och kryp i benen är ytterligare ett tecken att bocka av på listan under skov. Vi tittar på vår tjej, som ser ut som vilken vanlig tjej som helst, sitta och titta på tv, försöka spela spel på sin mobil, försöka koncentrera sig att skriva och rita, försöka läsa sin läxa. Hennes ögon blinkar och blinkar och blinkar och blinkar… musklerna i ansiktet kring munnen drar och en del ord blir svåra att uttala. Det drar i mungiporna och ögonen. Hon slänger huvudet bakåt flera gånger om, inte för att hon vill, utan för att muskelryckningarna blir för starka.

Hur länge kommer skovet med tics vara denna gång?

Dagen som följer ville Christina inte gå till skolan. Några i klassen hade sagt att hon såg ”äcklig ut när hon blinkar så där” och någon annan hade sagt ”men sluta blinka nu då. Alla kan sluta, så sluta nu då!”. Vad hon måste kämpat! Jag följer med till skolan dagen därpå och ser att hon har det jobbigt. Orken tar fort slut. Talen på mattepappret blandas ihop och hon har svårt att ens skriva rätt siffra på rätt plats. I vanliga fall skulle inte detta vara något problem alls för henne. Hon lägger ner sitt huvud i mitt knä, ofta, för ”ögonen blir för jobbiga” som hon säger. Dagen fortlöper men ticsen envisas och vid lunch är Christina helt slut på energi. Ändå är hon glad och hänger med kompisar på rasterna. När vi kommer hem i vår trygga bubbla hemma släpper hon ut allt. Ticsen fullkomligt väller ut och på kvällen är de så svåra att talet försämras och huvudet åker bakåt nästan hela tiden. Vad är det som händer med henne?!

Dagarna som följer är spännande och vi får nypa oss i armen flera gånger för att tro att det är sant. Vi fortsätter hålla en strikt kost utan vare sig mjölk- eller mjölprodukter och se, för var dag som går blir ticsen bättre och bättre. Från att eskalerat och varit på toppen på måndagen så är hon helt fri från tics tre dagar senare! Vi var överlyckliga och nu finns inga tvivel.

Nu är vi helt övertygade om att vår dotter blir så kraftigt sjuk och att hennes kropp reagerar med starka symptom vid en gluten-, mjölk- och sockerrelaterad kost trots att prover för dessa livsmedel visar negativt. Synd att det skulle ta oss fyra års kamp att få reda på något vi egentligen visste innerst inne. Med det har vi lärt oss att alltid lyssna på vår magkänsla.

Socker är minst lika farligt som mjölk och mjöl för våra barns positiva utveckling

Gör det möjligt för våra barn och unga att nå toppen av livskvalitet genom daglig och anpassad kost, kompensation och rörelse

Genom ökade kunskaper om den anpassade kostens, kompensationens och rörelsens positiva egenskaper gör vi det möjligt för våra barn och unga att nå toppen av livskvalitet <3

Våra barn är vår framtid – vi måste vara rädda om dem och deras små kroppar!

Vi måste vara rädda om våra barn och ungdomar och deras uppväxt inför deras framtid – det är dom som skall ta hand om oss sedan och då måste vi även värna om vår egen hälsa så att de inte får allt för många sjuka åldringar att ta hand om <3

Inte enbart sockerprodukter utan även mjöl/gluten- och mjölk/kaseinprodukter är en fara för våra barns och vår egen hälsa – de vita gifterna leder nu till allt fler folksjukdomar och av dessa försvagas individens möjligheter stå emot alla andra gifter som kropp och knopp skall stå emot <3

Än värre är att dessa folksjukdomar med allt raskare takt kliver ned i lägre åldrar och nu börjar drabba våra barn och unga – i kombination med de förgiftnings- och bristsymptom som vi idag, allt för ofta, ser som neuropsykiatriska eller psykiatriska blir det en tuff framtid vi erbjuder våra barn och unga att möta!

Här några erfarna människor som berättar om sockrets beska sanning:

* Den blöta sanningen av överläkare Tore Persson, 20 maj 2014

* Ett sötare blod av journalisten Ann Fernholm, 20 maj 2014

* Sockerchocken av Ann Fernholm

* Socker göder cancer, Vetenskapens värld

* Cancer är svamp av Dr Enby och Dr Simoncini – och jag påstår att svamp trivs i lågt pH-värde och undrar om du kollar upp ditt barns, och ditt eget pH-värde med jämna mellanrum?

* Socker som orsak till folksjukdomar, Dr Bo Jonsson – och jag vill påminna om att även mjöl/gluten- och mjölk/kaseinprodukter är en av de bidragande orsakerna till våra folksjukdomar

* Blir barn sjuka av socker, mjöl och mjölk? i TV4 Efter tio där Malou lyfter fram de vita gifterna och dess nackdelar

* Vad är candida? Lär dig symptomen och bota din candida med diet – candida tar lätt överhanden i en kropp som får för mycket socker-, mjölk- och mjölprodukter eller i en kropp som är intolerant mot dessa produkter!

Här några hemsidor och bloggar om sockrets beska sanning:

* Camilla Näslunds hemsida om sockrets beska sanning

* Bitten Jonssons hemsida om beroende

* Ann Fernholms hemsida om ett sötare blod

Förening för kognitivt stöd – en tillgång!

Föreningen för kognitivt stöd är något för oss yrkesverksamma men kan naturligtvis vara en tillgång för barn och unga samt vuxna med kognitiva funktionsnedsättningar – oavsett om funktionsnedsättningarna är orsakade av den kost som individen äter, av inaktivitet eller om det är en skada – som då inte är en störning eftersom det konstaterats att den inte går att göra något åt – läs mer om föreningen här.

Kognitivt stöd fokuserar, för det mesta, på hjälpmedel – således fysisk kompensation medan man tycks glömma behov av psykisk kompensation!

Att få tillgång till psykisk kompensation, på ett så tidigt stadium som möjligt, är minst lika viktigt som att få tillgång till fysisk kompensation, så snart det dolda funktionshindret är utrett.

Allt för ofta beror behov av kognitivt stöd på störningar inom området känsel – ett område som man inom sjukvården, än så länge, inte bryr sig om att varken bedöma eller behandla trots att det står inskrivet i Läkemedelsverkets rekommendationer 2009:1 att man bör prova all annan behandlingen innan man sätter in medicinering på barn och unga!

Diagnoser sägs vara skojares och svindlares bransch

Jag kan hålla med Nathan Shachar i allt han skriver i sin artikel – utom i det att de avvikande beteenden som i dag ses som symptom till neuropsykiatriska eller psykiatriska diagnoser inte skulle bero på biokemiska obalanser i barnets biokemi!

Kosten är byggstenar till vår biokemi och en förutsättning för att vi skall fungera fysiskt och psykiskt – gifter och brister i dagens kost är grunden för att barnets biokemi hamnar i mer eller mindre obalans

Obalansen går oftast att förändra till betydligt positivare läge genom förändring av daglig kost och daglig samt anpassad kompensation och rörelse.

Välkommen till min nya sida!

copy-20090909-mor-0051.jpg

En god balans i livets dagliga aktiviteter och relationer kräver en god balans i barnets biokemi – en obalans går att förändra med hjälp av förändring av daglig kost, rörelse och kompensation

Hej, välkommen till min nya sida – som är under uppbyggnad!

Här kommer jag, på mina sidor, att dela med mig av mina egna livserfarenheter och arbetslivserfarenheter om hur störningar inom området känsel utvecklar avvikande human haptisk perception och därmed bidrar till att utveckla avvikande beteenden hos barn och unga på grund av en avvikande biokemi som påverkar deras förmåga att känna in sig själva och sin omvärld – något som påverkar deras förmåga att delta i livets dagliga aktiviteter och relationer på ett allt från lätt negativt till svårt sätt

Vilken svårighetsgrad barnet har på sina störningar beror på vilken intensitet och utbredning störningarna har och hur barnets omgivning, närmiljö, kan möta barnets speciella behov. Intensitet och utbredning beror på vilken grad av obalans barnets biokemi är i – något som kan påverkas av vad barnet äter och hur det rör sig samt blir berörd och bemött.

Kosten är basen för barnets möjligheter att utveckla sina beteenden positivt, följt av den dagliga rörelsen och bemötandet – utan goda förutsättningar till en god balans i barnets biokemi, genom den dagliga kosten, minskas barnets förmåga att röra sig och bete sig som andra barn gör eftersom rörelsen är beroende av en god balans i barnets biokemi liksom en god psykisk balans även är beroende av.

Här försöker jag förmedla vilka avvikande beteenden som utvecklas vid en biokemisk obalans och hur de kan förändras genom att man förändrar barnets dagliga intag av kost och rörelse samt bemötande i form av kompensation och bekräftelse.