Kategoriarkiv: Proteinintolerans

Proteinintolerans kan ge autismliknande symptom

Proteinintolerans kan ge autismliknande symptom                                                   april 2020

TV-Helse skriver att ”Orsaken till barnautism (Min kommentar: hos äldre och vuxna avspeglar det sig i form av de symptom som vi benämner med bl.a. psykos och schizofreni) kommer från maten. Det är opiumliknande peptider som finns i enkla matproteiner och har en påverkan på hjärnan i form av överstimulering. Karl Ludvig Reichelt forskade i många år på mage-tarm-problematik och dess orsaker.”

Ger du ditt barn kost som förändrar barnets nervsystem och dess funktioner?

Karl Reichelt, säger i den här intervjun, att ”De opioida peptiderna verkar direkt på hjärnans utveckling” – ju äldre du blir, desto större restsymptom! Jag var 45 år då jag lade om min kost. Det var fantastiskt att komma ut ur den bubblan, konservburken!

Det var Karl Reichelt och hans kollegor i NPIF (Norsk Protein Intolernase Forening – numera Mat og Atferd), Dr Gunnar Brönnstad och Dr Geir Flatabö och alla de underbara människorna som fanns i den föreningen, bl.a. Hildegun Flatabö samt de andra DAN!-läkarna (Defeat Autism Now! – jag kommer in med en artikel om dessa läkare nästa gång) som kom till de konferenser de arrangerade, DAN! konferenser, i Oslo genom NPIF.

De kunskaper som dessa konferenser förmedlade, senare via DAN! läkaren Geir Flatabö’s utbildningar via NPIF, och via den samlade kunskap som professor Tore Midtvedt förmedlat via sin forskning (se bilden på hans träd) har givit mig en insikt som ingen inom dagens sjukvård ännu lyckats förmedla!

Dagens forskning visar att avvikande tarmflora utvecklar avvikande beteenden

Dagens beprövade erfarenhet och forskning visar att avvikande tarmflora, dysbios, bl.a. utvecklar avvikande beteenden

Insikten – min förståelse över varför jag varit som jag var som barn och unga, varför ett par av mina egna barn och en del av mina familjehemsbarn varit som de varit – har givit mig beprövad erfarenhet och kunskap som kan spridas vidare, eftersom det har bättre effekt än de effekter jag fått äran att beskåda innanför Barnhabiliteringens och Barnpsykiatrins väggar under åren 1985 till 2017!

Grunden till min evidensbaserade praktik byggdes under dessa år

Kombinationen med att jag då arbetade med sensomotorisk stimulering inom Barn- och ungdomshabiliteringen blev, med hjälp av några kollegor, början till att ”allt” föll på plats: basen för ett mer balanserat liv börjar med balans i tarmfloran, så kallad eubios!

Opioida peptider påverkar nervsystemet och förmåga att känna in och automatisera minsta lilla rörelse vilket påverkar förmåga att snabbt och precist agera i aktivitet och relation!

Opioida peptider, liksom alkohol och andra droger, har en negativ effekt på nervsystemet och vår förmåga att känna in och agera – ju mer obalans i systemet desto svårare funktionsnedsättning! Obalansen dessa gifter orsakar i tarmflora och nervsystem påverkar oss olika, en del får svårt att härma, andra att koncentrera sig, att tala, att skriva etc.

Tar vi bort drogerna, inklusive de opioida peptiderna, tar vi bort en hel del av individens nedsatta förmåga – det går fort med de opioida peptider som härstammar från mjölk- och sojaprodukter men kan ta flera månader upp till ett år för de opioider som härstammar från mjölprodukter!

Fokus måste ligga på att balansera upp den  utarmade tarmfloran och den utarmade, näringsfattiga kroppen och knoppen i samklang med att barnet känner att det blir sedd, att det kan göra som andra barn gör – fast så här i stället!

Stimulering via kost och kosttillskott är O. Kompensation är A. Stimulering via rörelse är bra. Rörelsestimulering kan ske via anpassad massage, ljudstimulering, ögonstimulering, lek- och fritidsaktivitet, sensomotorisk stimulering – men utan basen, balans i tarmflora, kommer vi inte hela vägen fram! Kompensation måste således in som prio ett så att barnet känner att ”Jag kan – fast så här i stället – jag duger!” under tiden som balansering sker, sakta men säkert, med hjälp av kost med kosttillskott! Det tar tid att balansera om ett system. Minst tre månader – ibland upp till 7 månader eller mer.

Barnets förmåga delta i aktiviteter påverkas negativt eftersom det har en underkänslighet för stimuli via led- och muskelsinnet vilket medverkar till att barnet inte kan göra som andra barn gör. Vissa aktiviteter går bättre, andra sämre (mer eller mindre beroende av grad av underkänslighet och i vilken kombination med överkänslighet). Barnet har svårigheter med att känna in och automatisera vilket bl.a. påverkar förmåga att suga, svälja, tugga, härma, tala, klä av och på sig, rita, skriva, läsa, cykla, simma etc.

Det gäller att försöka komma på hur barnet kan få lov att kompensera sina dolda funktionshinder i olika aktiviteter så att vi ger det möjligheter göra som andra barn gör och således får lov känna att ”jag kan – jag vill – jag duger – fast så här istället!”

Relationerna påverkas eftersom barn med opioida peptider i nervsystemet ”lever i en bubbla, eller en burk” och bl.a. har en nedsatt förmåga möta blicken – oftast pga. deras nedsatta förmåga automatisera ögonrörelsen i kombination med en svår överkänslighet för stimuli via beröring (bedömning visar oftast vad det beror på). Deras överkänslighet för stimuli via balanssystemet påverkar deras förmåga delta i motoriska aktiviteter som kräver samverkan med balanssinnet (vilket de flesta aktiviteter gör) – men överkänsligheten kan även vara dem till godo i vissa aktiviteter som att ex utveckla förmåga att rita, skriva, skapa ordning. Överkänslighet för stimuli via ljud, ljus, lukt och smak påverkar deras utveckling negativt vad gäller att delta i relationen med andra.

Överkänsligheten kan vara dem till godo i vissa aktiviteter och kan medverka till att de oftast har full kontroll och kräver att var sak har sin plats – de kan bli vansinnigt iksiga om man stör den ordning de kräver.

Beroende av mjöl-, mjölk- och sockerprodukter – det gäller att ta bort den kost som ger dem opioida petider, de blir oftast beroende av den kosten, och den kost som utarmar deras tarmflora – deras biologiska påverkan går att förändra med hjälp av kost och kosttillskott! Ju tidigare desto bättre!

Hjärnskada kan, enligt Karl Reichelt, uppstå pga. att kropp och knopp inte får den balans som krävs för att få möjligheter bli frisk i tid. Medicinering eller psykoterapi mot opioida peptider? Nej, nej, nej! Fel i familjen? Ja, möjligen på tarmflorenivå! Det ÄR nödvändigt att lägga om kosten och att ta kosttillskott för att försöka balansera om tarmfloran och för att få bort de opioida peptiderna. Ha tålamod i minst 3, helst 6 månader, för att se vilken effekt det ger.

Ibland kan man behöva komplettera med andra metoder – antingen för att forcera den positiva utveckling som oftast sker med hjälp av kost med kosttillskott och rörelsestimulering eller så för att avgifta barnets kropp från gifter som det ex. fått i sig via kost med bekämpningsmedel eller andra tillsatser liksom vid tandlagning med amalgan eller via vaccin med kvicksilver och andra främmande ämnen etc.

Enligt Karl Reichelts kunskaper är:

  • de prover man tar inte tillförlitliga
  • dubbelblind tester meningslösa eftersom varje individ är unik
  • forskningsbaserade kunskaper oftast körs i för kort tid (Det enda jag känner till är det projekt som professor Martin Ingvar lyfte fram om depressiv kost)

 ”Lege og forsker Karl Ludvig Reichelt(f. 1933) forteller, før sin bortgang i 2016, i dette intervjuet med TV-Helse hvordan proteinintoleranser kan medfører sterke symptomer og i verste fall før til barneautisme. Hans tilnærming var å behandle årsakene til symptomene. Årsaker som kan være flere og sammensatt.

Karl Ludvig Reichelt forsket i mange år på mage- tarm problematikk. Gjennom dette banebrytende arbeidet fant han ut hvordan det er mulig å finne årsaken til en rekke psykiske tilstander, blant annet barneautisme.  – Disse opiumslignende peptidene som finnes i enkelte matproteiner har den virkning at hjernen blir overstimulert, sier han.

Når tarmen ikke klarer å bryte ned peptidene, kan de gi en morfinliknende effekt som på sikt kan føre til mentale forstyrrelser. Han mener at ved å undersøke om det fantes peptider i urinen vil man kunne gi pasientene en riktigere behandling med blant annet tilrettelagt kosthold. Reichelt påpeker også at jo tidligere dette blir avdekket, desto bedre effekt vil de rette kostholdsendringer gi og pasienten vil kunne leve et normalt liv. Reichelt har forsket på dette siden han sluttet som overlege ved Gaustad sykehus og begynte å forske ved Rikshospitalet på slutten av 70-tallet.

Hans forskning har blitt publisert ved flere kjente universiteter, som blant annet John Hopkins Medical Institutt.

På grunn av manglende forskning på dette området, ifølge helsevesenet, er ikke disse prøvene vanlige å gjennomføre hos fastleger og på sykehus.”

Källor/utgångsmaterial till inlägg:

https://youtu.be/xK5dX8MGlzg

https://www.tv-helse.no/karl-ludvig-reichelt-autisme/

Symptom på förgiftning och brister tolkas som Tourettes syndrom av svensk sjukvård

Det kom en berättelse från en förälder som uttryckte tacksamhet över att ha hittat min hemsida – det ger mig energi och styrka att fortsätta dela med mig av mina kunskaper, som arbetsterapeut med egna livserfarenheter och massor av arbetslivserfarenheter som stöds via beprövad erfarenhet och forskning 🙂

Barnets symptom:

Redan som liten bebis märkte föräldrarna hur orolig hon var, att hon blev förstoppad fort och att hon verkade ha ont i magen hela tiden. Nästan hela sin vakna period skrek hon, sov oroligt, det första året sov hon 20-60 min i sträck på nätterna, vaknade och skrek.

Eksem, haft kraftiga talsvårigheter med regelbundna besök hos logoped från ca 3,5 till 6 års ålder, frekvent återkommande skov av tics genom kraftiga ögonryckningar och muskelryckningar i ansiktet – innan dessa skov med tics börjar, föregås det utav en känslostorm utan dess like; ilska – detta var något utöver att bara vara arg, hon blev som förbytt, personlighetsförändrad till oigenkännlighet med aggressioner, raseriutbrott, gråtattacker och humörsvängningar gånger 10 000, svarade inte på tilltal, ville inte eller orkade inte göra någonting, var mycket trött – att leka, klä på sig, vara i skolan eller ens prata har varit svårt vissa dagar. Kände sig sjuk men kunde inte riktigt förklara hur. Fick ont i magen efter maten. Rymde ibland hemifrån. Reaktion på socker är att hon blir speedad, rastlös, arg och irriterad.

Sjukvårdens bedömning av dessa förgiftnings- och bristsymptom: ”det kan antingen vara övergående tics, och då går det oftast över om några år, eller också är det en form av children´s tourettes”

Det här är föräldrarnas berättelse om dottern Christina, snart 8 år. I nästan halva sitt liv har hon haft så kallade tics. Tics som till en början bara var små, oskyldiga handrörelser över pannan, men som snart skulle förvärras kraftigt. Filmen är klipp från hur dessa skov såg ut, det senaste klippet är bara några dagar gammalt. Även om filmen inte är lång, visar den exakt hur även Christina hade det; varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag under en lång tid i olika perioder under de här fyra åren. För varje gång tyckte vi att dessa tics förvärrades i intensitet och även i längre perioder än förut. Vissa dagar, när ticsen var extra besvärliga orkade hon knappt prata, leka, klä på sig eller ens vara i skolan.

Redan när Christina var en liten bebis märkte vi hur orolig hon var och hur ont hon verkade ha i sin mage. Nästan hela sin vakna period skrek hon. På nätterna det första året sov hon 20-60 min i sträck sen vaknade hon och skrek. Under den här tiden när hon var riktigt liten fick hon bröstmjölksersättning, sen när tiden begavs började vi med välling. Och Christina skrek och skrek och skrek. Eftersom hon gick upp i vikt var det ingen som tyckte att det var någon fara ”och alla barn skriker när de är små” fick vi höra… Hon blev förstoppad fort och verkade ha ont i sin mage hela tiden. När vi började med ”vanlig kost”, alltså den maten vi vuxna åt märkte vi snabbt en förbättring. Hon verkade inte alls ha lika ont i magen längre. Dessvärre höll inte glädjen i sig och ungefär vid 2 års ålder var hon åter förstoppad långa perioder och hon började få ont i sin mage igen. Vi ville själva försöka utesluta livsmedel så som mjölkprodukter och efter att ha kämpat mot barnvårdcentralen (bvc) fick vi till slut göra det. Efter ett tag märkte vi att hon blev bättre och bättre i sin mage men inte riktigt helt bra. Vi sökte ytterligare hjälp och ville denna gång ha en utredning och provtagningar. Blodprover togs men svaret kom tillbaka negativt på både laktos och gluten. Vi själva ville utesluta gluten också för att se vilken effekt det kunde ha men där fick vi stopp! Med pekpinnar och bannor från sköterskan på bvc om att barn måste ha en ”allsidig kost”, ”gluten ska man inte laborera med hur som helst” och så vidare gjorde det att vi avvaktade. Det var nog det dummaste beslut vi fattat, men vi litade på sjukvården och dess kompetens såklart. Vi fortsatte ett tag, ca 6 månader med laktosfri kost (ej helt mjölkproteinfri kost) både hemma och på förskolan och visst märkte vi att det blev lite bättre men inte alls på långa vägar helt bra.

Så år 2012 började dessa tics, egentligen ganska oskyldiga små rörelser som en lätt handrörelse över pannan knappt märkbart, när Christina koncentrerade sig mycket. Men dessa blev snabbt tydliga för oss föräldrar och verkade återkomma med jämna mellanrum. Först tänkte vi inte på det så mycket tills det blev en vana (ovana) för henne. Efter några månader började hon harkla sig. Först tänkte vi inte på det heller, utan trodde att en förkylning eller liknande var i antågande men förkylningen uteblev och harklingarna gick över. Efter bara en vecka var samma harklingar tillbaka fast på något vis ”starkare” och folk i vår omgivning började kommentera situationen. Vi sökte hjälp ytterligare en gång och läkaren gjorde en snabb undersökning och rekommenderade ”någon halstablett vid behov, det finns ju så bra på apoteket nu för tiden” och skrev ut et recept på ”hostmedicin vid läggdags”. Efter den gången kände jag bara hopplöshet. För det första att vi inte alls blev tagna på allvar, situationen med harklingarna var återkommande och nej, det var inget hon hittade på som läkaren först trodde. Folk hade ju börjat kommentera och ”störa sig” på ljudet och blev till besvär för Christina. Vi gav henne aldrig av hostmedicinen som hon fick utskrivet…

Besvären avtog efter någon månad och en ganska lugn period följde. Vi tänkte att ”ja men det var nog bara något övergående då, skönt”. Vi hade också börjat gå tillbaka från en laktosfri kost till att använda oss av mjölkprodukter igen och det verkade fungera bra. Christinas mage skötte sig och allt verkade frid och fröjd. Så i början av 2013 fick vi ett ordentligt bakslag. Christina fick väldigt ont i magen så fort hon åt något och blev väldigt förstoppad. Vi sökte hjälp på vårdcentralen men där fick vi inte mycket till hjälp. Vi stod på oss hela tiden att vi trodde orsaken var gluten och ville ta nya prover. Nya prover togs men visade negativt återigen. Ingen matallergi, eller celiaki eller liknande sa de. Nu hade Christina så ont i magen, var fruktansvärt förstoppad och var ofta trött, och hela tiden fick vi höra att ”nej gluten ska hon äta för proverna visar inte positivt för någon intolerans”, ”gluten ska ingå i kosten”. Vi krävde vid det här laget att en remiss till barnmedicinska avdelningen på sjukhuset skulle skickas och att de skulle göra en ordentlig utredning. Först fick vi träffa en läkare som frågade diverse frågor och klämde snabbt på Christinas mage. ”Vågar hon gå på toaletten?”, ”kan det inte bara vara att hon håller sig för länge och blivit förstoppad på så vis?”, ”finns det något trauma i familjen som kan ha påverkat?”. Alla dessa frågor har jag full förståelse för att de ställer MEN just i den situationen vi befann oss i med ett barn som hade så ont att hon låg dubbelvikt på golvet efter att ha ätit något, att vara så förstoppad och allt hon ville var att kunna gå på toaletten som vanligt så kändes dessa frågor väldigt nonchalanta. Vi tryckte hela tiden på att det måste vara något hon äter som är problemet. Till slut så ställdes i alla fall en diagnos; ”ibs”. Så här i efterhand var det där läkarbesöket kanske inte så mycket till hjälp men just då och just där kändes det som en stor lotterivinst där vi hade vunnit högsta vinsten, äntligen en diagnos och någon slags hjälp! Jag började googla och läsa på om ibs och vi bestämde oss för att fortfarande utesluta mjölk och dra ner på sockret och gluten så gott det gick. Fortfarande var vi så ”hjärntvättade” av läkarnas ord om att absolut inte utesluta gluten helt så vi drog ner på konsumtionen av framförallt brödet. Vi hade också märkt att kombinationen socker och gluten var hemsk för Christina. Hon reagerade också starkt på vispad grädde och glass. Vi provade oss fram och försökte äta så bra som möjligt här hemma. Värre var det på förskolan då vi inte kunde få ett läkarintyg utskrivet och ingen läkare ville gå i god för att det var kosten som var problemet. Vi märkte en klar skillnad när vi gjorde förändringar i kosten, när vi drog ner på vissa livsmedel men ändå var det inte helt bra. Kanske var det något man bara skulle acceptera…

Från och till under de här åren har ticsen kommit tillbaka, allt från harklingar till rörelser över pannan. Under andra halvan av 2014 började även Christina få tics, väldigt kraftiga ögonblinkningar som alltid föregavs av kraftiga humörsvängningar, gråtattacker, ja hon blev som ett helt annat barn. Hon började även spotta när hon var utomhus (räknade till 17 spott på 30 sek!!! Alltså i stort sett hela tiden). Nu såg vi dessa skov komma och gå så väldigt tydligt, inte direkt med ett jämnt mellanrum eller ett visst tidsspann men ändå väldigt frekvent återkommande.

Under våren 2015 hade vi det riktigt jobbigt. Var dag bestod av raseriutbrott från Christinas sida, hon rymde hemifrån, vägrade prata med oss vissa dagar, orkade inte ta på sig kläderna eller leka. Ticsen – ögonryckningarna, kom och gick under den här tiden från och till men eskalerade till slut och blev så svåra att vissa dagar var Christina tvungen att vara hemma från skolan. Det här kändes som en hemsk mardröm. Naturligtvis hade vi sökt både den ena och den andra hjälpen inom sjukvården (vårdcentral, skolsköterska, närliggande sjukhus) under den här perioden men fick till svar att ”ja det kan antingen vara övergående tics, och då går det oftast över om några år, eller också är det en form av children´s tourettes…”. ”Blir det värre kan vi skicka en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin (bup) men vi får nog vänta och se”. Vi skulle alltså gå hem och rulla tummarna tills det blev bättre och hoppas på att det går över… Ja men vilken bra idé! Eller? Jag är inte den där ”vänta-och-se-personligheten” så jag började googla och läsa allt jag kom över och mer därtill. Mitt i allt det här trillade jag över en väldigt ovanlig diagnos som kallas PANDAS/PAN. Mycket av diagnoskriterierna stämde in på Christina, fast samtidigt inte. Ja hon har tics, ja hon blir väldigt rastlös innan skoven bryter ut, ja hon har alltid blivit sjuk ”bara sådär” men nej hon har inte haft någon streptokockinfektion som oftast är den utlösande faktorn för PANDAS, hon har inte haft någon utvecklingsmässig regression, hon har inte haft några koreiforma rörelser. Något sa oss att vi var på rätt spår fast ändå inte. Vi rev vårt hår av frustration över att inte kunna hjälpa vår älskade tjej, kanske också av frustration av vår egen feghet att vi inte i ren protest bosatte oss på sjukhuset tills vi fått en ordentlig utredning och ett svar på vad det egentligen var i denna lilla barnkropp.

Sommaren 2015 kom och ticsen avtog för att faktiskt ebba ut helt och hållet. Det blev en fin och härlig sommar och vi var mer än glada för Christinas skull, att hon mådde bra och var den fina, goa, glada Christina, så som vi vet att hon är. Så en sensommardag rullade det där mörka, orosmolnet in igen över oss. Hennes tics var tillbaka. Tillbaka kom vår oro, vår rädsla och vår undran över vad detta kunde vara. Det som återkom och har återkommit många gånger under fyra års tid, och som från ena dagen till den andra bara dyker upp utan förvarning för att sedan stanna flera veckor, ja ibland flera månader. Den här gången, likt alla de andra gångerna innan dessa skov med tics börjar, föregås det utav en känslostorm utan dess like. Tänk er Per Gessles låt ”här kommer alla känslorna på en och samma gång”, fast i Christinas fall var det ingen klämkäck sommarplåga, snarare en tungrodd melodi med textrader svartare än kolsvart. Visst att barn kan bli arga, men detta, det var något utöver att bara vara arg. Denna lilla tjej blev som förbytt, personlighetsförändrad till oigenkännlighet. Aggressioner, raseriutbrott, gråtattacker och humörsvängningar gånger 10 000 blev vår vardag. Hon svarade inte när vi pratade med henne, hon ville inte eller orkade inte göra någonting. Vi var i upplösningstillstånd och vände oss ytterligare en gång till vårdcentralen i ren desperation. Sagt och gjort, prover togs på vårdcentral ytterligare en gång men nej, ingen celiaki (glutenintolerans) för Christinas del. Jag var så arg och besviken för ingen verkade vilja hjälpa oss eller se problemet.

Vi provade ändå att utesluta allt mjöl första gången under några veckor och se, hennes såriga eksem försvann och hon klagade aldrig över att hon hade ont i magen längre! Vi krävde nu att få det läkarintyg som behövdes för att Christina skulle kunna få specialkost i skolan och tack vare att vi hade hennes ibs-diagnos och att vi mer eller mindre tvingade läkaren att skriva ut ett intyg för kosten (i vår kommun är vi tvungna att ha ett intyg från läkare. I andra kommuner kan man söka specialkost ”av etiska skäl”).

En kväll för inte alls så längesen, när Christina hade ätit gluten- och laktosfri kost i tre månader och mått fantastiskt bra under hela den perioden utan eksem, utan några som helst tics, utan raseriutbrott, utan bara var helt vanliga Christina, bjöds det på pizza till kvällsmat. Annars är det brukligt att vi bakar pizzabotten på glutenfritt mjöl men just den här kvällen slog lathets djävulen till och satte sig på axeln och skrockade om ”köpepizza”. ”Ja men visst, det låter ju gott, det var ju så längesen och nu har ju faktiskt Christina mått så väldigt bra så det funkar säkert. Det är ju bara en liten bit…”. Dagen efter bjöds det på lasagne till lunch, även den icke glutenfri, ”men det går ju säkert bra, hon har ju inte ätit gluten på länge”… Senare samma dag var det kalas hos en av Christinas bästa kompisar. Efter bara en liten stund ringer vår telefon och pappan i andra änden säger att vi nog får komma och hämta Christina. Hon mår inte bra. Christina somnar tidigt den kvällen. Hon känner sig sjuk men kan inte beskriva hur. ”Bara sjuk mamma”. Söndagen kommer och vi vaknar av en orolig tjej som säger ”jag tror det har börjat igen, mina tics alltså, det känns så konstigt i ögonen…”.

Vi blir ledsna inombords när vi förstår och ser att ticsen kommer tillbaka med full kraft. Vi vet vad vi har att vänta; hur svårt och fruktansvärt jobbigt det måste vara att blinka och ha dessa muskelryckningar i ansiktet varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag utan någon lindring eller bot. Rastlösheten som följer är även den ett tecken på att Christinas kropp kämpar mot något. Svårt att sitta still och kryp i benen är ytterligare ett tecken att bocka av på listan under skov. Vi tittar på vår tjej, som ser ut som vilken vanlig tjej som helst, sitta och titta på tv, försöka spela spel på sin mobil, försöka koncentrera sig att skriva och rita, försöka läsa sin läxa. Hennes ögon blinkar och blinkar och blinkar och blinkar… musklerna i ansiktet kring munnen drar och en del ord blir svåra att uttala. Det drar i mungiporna och ögonen. Hon slänger huvudet bakåt flera gånger om, inte för att hon vill, utan för att muskelryckningarna blir för starka.

Hur länge kommer skovet med tics vara denna gång?

Dagen som följer ville Christina inte gå till skolan. Några i klassen hade sagt att hon såg ”äcklig ut när hon blinkar så där” och någon annan hade sagt ”men sluta blinka nu då. Alla kan sluta, så sluta nu då!”. Vad hon måste kämpat! Jag följer med till skolan dagen därpå och ser att hon har det jobbigt. Orken tar fort slut. Talen på mattepappret blandas ihop och hon har svårt att ens skriva rätt siffra på rätt plats. I vanliga fall skulle inte detta vara något problem alls för henne. Hon lägger ner sitt huvud i mitt knä, ofta, för ”ögonen blir för jobbiga” som hon säger. Dagen fortlöper men ticsen envisas och vid lunch är Christina helt slut på energi. Ändå är hon glad och hänger med kompisar på rasterna. När vi kommer hem i vår trygga bubbla hemma släpper hon ut allt. Ticsen fullkomligt väller ut och på kvällen är de så svåra att talet försämras och huvudet åker bakåt nästan hela tiden. Vad är det som händer med henne?!

Dagarna som följer är spännande och vi får nypa oss i armen flera gånger för att tro att det är sant. Vi fortsätter hålla en strikt kost utan vare sig mjölk- eller mjölprodukter och se, för var dag som går blir ticsen bättre och bättre. Från att eskalerat och varit på toppen på måndagen så är hon helt fri från tics tre dagar senare! Vi var överlyckliga och nu finns inga tvivel.

Nu är vi helt övertygade om att vår dotter blir så kraftigt sjuk och att hennes kropp reagerar med starka symptom vid en gluten-, mjölk- och sockerrelaterad kost trots att prover för dessa livsmedel visar negativt. Synd att det skulle ta oss fyra års kamp att få reda på något vi egentligen visste innerst inne. Med det har vi lärt oss att alltid lyssna på vår magkänsla.

Downs syndrom med ADHD och/eller autism eller ”bara” PI!?

Det var just barn med Downs syndrom som professor Karlr Reichelt började forska på för över 40 år sedan – när han började förstå sig på proteinintolerans – så vår nyfikenhet bör sträcka sig till funderingar över om barn och unga med Downs syndrom kan må bättre om de får möjligheter prova på daglig och anpassad kost, kosttillskott och rörelse.

Vi vet att kosten och kosttillskotten är basen för kvaliteten på rörelsen – och med anledning av det kommer kost och kosttillskott före anpassade rörelser! Att låta ett barn träna på att läsa och träna på att skriva utan att först försöka förändra balansen i barnets biokemi med hjälp av just kost och kosttillskott är inte längre etiskt försvarbart grundat på all den forskning som i dag finns runt just dessa två områden: hur kost och kosttillskott kan förändra beteenden, både fysiskt och psykiskt, i daglig aktivitet och relation <3

Vi vet att barn och unga mår bra av att få kompensera med hjälp av åtgärder som ex. mer ljus och sitta nära respektive hjälpmedel som glasögon och hörapparat – och barn och unga som bär på proteinintolerans måste också få ta del av kompensation av sina dolda funktionshinder, störningar inom området känsel, med hjälp av att ex. få längre tid på sig, få anpassad gymnastik, få använda sig av färdiga bokstäver (anpassad dator) och färdigt ljud (feedback på dator och läsplatta, minnesfunktioner på mobil, fickminne, Daisy-böcker etc.) ALLT för att ge dem möjligheter känna att ”jag kan – fast så här i stället – jag duger!” <3

Låt barnet kompensera sina svårigheter känna in och automatisera skriv- och läs-rörelsen Det skall vara lika självklart att få använda sig av som glasögon och hörapparat http://skoldatateketlse.skolbloggen.se/category/alternativa-verktyg/

Låt barnet kompensera sina svårigheter känna in och automatisera skriv- och läs-rörelsen Det skall vara lika självklart att få använda sig av som glasögon och hörapparat http://skoldatateketlse.skolbloggen.se/category/alternativa-verktyg/

Ge barn och unga. oavsett diagnos, rätten att prova, under minst tre – helst sex – månader, om en anpassad kost med anpassade kosttillskott kan göra dem nytta. Jag anser att barn med Downs syndrom och autism och ADHD har inte dessa diagnoser förrän den dag de har fått möjligheter att prova detta!

Bild från själva artikel: http://www.mynewsdesk.com/se/akademiska_sjukhuset/pressreleases/barn-med-downs-syndrom-och-autism-ska-faa-baettre-stoed-1061987

Bild från själva artikel: http://www.mynewsdesk.com/se/akademiska_sjukhuset/pressreleases/barn-med-downs-syndrom-och-autism-ska-faa-baettre-stoed-1061987

Märkligt, det var igår som jag såg en av mina grannar gå förbi och reflekterade över vilken stor tunga hen hade fått med stigande ålder – och jag jag tänkte oavkortat på mjölintolerans :-/

Psykisk sjukdom under lupp

ÄNTLIGEN sätts psykisk sjukdom under lupp!

SvD skriver att ”Allt fler barn uppfyller diagnoskriterier för adhd eller autismspektrumtillstånd, vilket gång på gång har ansetts orimligt. Emellertid tycks kritikerna förbise att många andra sjukdomar som diabetes, allergier, astma, glutenintolerans, multipel skleros och inflammatoriska tarmsjukdomar också har skjutit i höjden. Samtliga orsakas av ett stört immunsystem – något som också kan gälla psykisk ohälsa.

Fram tills relativt nyligen ansåg man att psykiska sjukdomar orsakas av antingen mödrars försummelse, inre konflikter, feltänkande och felinlärning eller bara otur i genlotteriet. Men den neurobiologiska forskningen hittar i rask takt andra orsakssamband. Inte ens vi som är satta att behandla patienterna hinner med. Det förefaller som om flera av de tillstånd som vi traditionellt betecknar som psykiska sjukdomar har en immunologisk komponent. Det är inte första gången i historien som psykiska symtom har visat sig ha en grund i en kroppslig sjukdom.”

… och jag tänker att ÄNTLIGEN börjar folket att vakna!!!

Och VAD kan vi göra  åt det?

Tre enkla ting: genom att förändra daglig kost, kompensation och rörelseaktivitet så har vi möjligheter förändra barnets hälsa 😉

… och lyssna till den här debatten från SVT Forum som arrangeras av socialutskottet!

Det börjar verkligen att hända saker NU!

10:14 min in på programmet (det går att ”scrolla sig fram”) pratar Jenni Lööf om vikten av bra kost och kläder och leksaker som inte är giftigt för våra barn och att vi nalkas nytt valår nu

10:16 in i på programmet följer så debatten som Socialutskottet anordnat (4/12-13) där man lyfter fram de ICKE SMITTSAMMA SJUKDOMARNA som den tyngsta sjukdomsbördan i världen och, enligt WHO, kommer dessa att öka markant i framtiden, att omkring 40% av befolkningen som är över 15 år i EU har minst en kronisk sjukdom – där Sverige inte är något undantag!

* NEUROPSYKIATRISKA FUNKTIONSHINDER TOPPAR LISTAN
Man uppskattar dessa sjukdomar står för 90% av våra dödsfall – och lyssnar du längre fram i programmet så får du information om att neuropsykiatriska funktionshinder är med och toppar på listan om vilka som dör … om jag förstått det hela rätt!?

* BETYDELSE AV FÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER
De menar att världssamhället nu ställs på prov eftersom dessa sjukdomar kostar allt för mycket pengar och man lyfter här fram betydelsen av förebyggande åtgärder eftersom man vet, enligt WHO, att dessa sjukdomar kan undvikas med hjälp av bland annat KOST!

* EN STRATEGI skall nu läggas upp och pengar skjuts till och det handlar om:

  • att patienten skall göras mer delaktig – vilket man vet att sjukvården i Sverige är dålig på, det patientnära arbetet är alldeles för svagt
  •  att kunskap skall kunna utvecklas
  • hur kunskap skall kunna tillämpas
  •   hur vi kan förebygga genom bättre insatser
10:20 min in på programmet hör vi Dr Peter Friberg delger oss The Lancets publicerade och gigantiska sammanställning av världens hälsa:
  • 63% av världens dödsfall orsakas av icke smittsamma sjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, kronisk lungsjukdom och cancer kopplat till rökning, alkohol, droger, övervikt och framförallt då till VAD VI ÄTER!!!
Lyssna gärna igenom debatten och återkom med kommentarer – men visst finns det hopp om att de är på väg att förstå vad vi redan delar med oss om i den här gruppen: kostens betydelse för ett friskare liv